Gestalterna
Nils-Petter Löf
Kapitel 1.
Värmen låg fortfarande kvar i luften, även fast regnet börjat falla från skyn. Blixten var på långt avstånd men närmade sig snabbt mot det lilla samhället, där lastbilen befann helt själv på vägen. Överallt i samhället låg tystnaden stilla förutom det ensamma fordonet. Några gatlyktor, som troligen inte blivit byt på evigheter, klämde ur sig en svagt sken. Med sprakningar och fräsningar hostade lyktorna ibland till och släppte kraften att lysa, för att sedan återvända med samma klena ljussken.
”Jag hatar detta. Dåliga vägar och dåligt väder.”
Josef muttrade inne i hytten och var ohyggligt le på det dåliga vädret. För mindre än en timme sedan hade vädret varit perfekt och till och med solen, om det varit dag, hade kunnat titta fram. Men sju mil på en ensam skogsväg med endast månen som sällskap hade bara gjort honom trött och förtretad.
”Inget bra på radion heller.”
Han vred snabbt med sin fria hand på radion och sökte snabbt genom alla frekvenser. Inget ljud kom ur högtalarna förutom sprakandet och prasslandet.
Med trötta ögon sökte han efter någonstans att stanna för en mindre måltid, men förgäves. De små samhällena i Norrland var allt för små för att behöva bedriva butiker på natten. I detta land av skog och berg sov människor på natten och var vaken på dagen. Naturligtvis var det annorlunda i de större städerna, men de låg naturligtvis allt för långt ifrån varandra.
”Vad är det för fel på radion? Om jag måste åka hit en gång till så…”
Josef sade inget mer utan slog till radion med en flatnäve. Visserligen var det en död maskin men att slå den gav honom ändå en tillfredsställelse. Det var inte ovanligt att någon kanal försvann, men han brukade ändå kunna få in någon annan. På natten spelade det inte så stor roll vad han hörde, bara att han hörde. Att sitta tyst och ensam på en tom väg innebar lätt uttråkning, vilket kunde leda till döden.
Regnet öste fortfarande ner från himmeln och verkade nästan öka i styrka varje sekund som fortskred. Blixten kom allt närmare och lyste för några korta ögonblick upp himmeln med ett ljust sken.
Lastbilen kröp nästan fram och hastighetsmätaren hade nästan stannat på noll. Josef försökte se något genom rutan där vindrutetorkarna arbetade intensivt. Utan att släppa blicken från vägen slet han upp två chokladkakor från sin väska. Han bet hårt i förpackningen och tuggade snabbt i sig godiset. Då han kröp fram med sin lastbil kunde han inte låta bli att tänka på att han inte var rädd. Första gången då han kört laster åt dem hade han varit det. Frågorna hade inte varit många men skrämmande. Vad händer om polisen stannar mig? Var ska jag göra? Men den frågan, som han egentligen inte ville ha svar på var naturligtvis; Vad är det jag fraktar?
”Fortfarande ingen radion” sade han med sur röst.
I det dåliga vädret kunde kanske vägen ge vika och en provisorisk poliskontroll skulle kunna stoppa honom. Eller han kunde kanske till och med råka köra av vägen? Josef försökte att vifta bort tankarna med orkade inte. Han ville inte tänka, betalningen var allt för bra för det. Lönen var vit, konstigt nog, men med en enorm svart bonus. Så pass mycket pengar rullade in på hans konto att han aldrig någonsin tittat i lasten. Nej, han ville verkligen inte veta.
En blixt lyst upp hela himmeln och fick vattendropparna att förvandlas till små vattenkristaller. I samma ögonblick som det snabba skenet lyste in i bilen sprakade radion till, och tycktes spela en kort röst och förblev sedan återigen tyst.
”Stanna omedelbart. Stanna nu!”
Josef vinglade till och var nära att klämma ner lastbilen mellan två träd, ner i en slutning. Sand och lera sprutade upp efter ena sidan innan han åter fick kontroll på fordonet. Pulsen i kroppen slog om, stannade för två sekunder då han tittade på radion och fortsatte sedan att slå. Inget kom från radion förutom bruset. Frenetiskt sökte den små digitala siffrorna genom alla frekvenser efter en signal, helt dött.
”Skärp dig nu. Klockan är mycket och…”
Han slängde en snabb blick på klockan och avslutade sitt samtal med sig själv. Han hade varit med om att hans trötta sinnen spelat honom spratt, men aldrig så stora eller så verkliga som nu. Och hur han än tänkte på det kunde han inte sluta tänka på rösten. Även om tanken var befängd tyckte han sig inte hört rösten från radion, utom som om den kommit ifrån en person, inuti lastbilen. Ljudet, för det var precis vad som nått hans öra, inte en röst. En normal stämma uppfattades inte så av sinnena. En normal stämma fick en inte en att tappa fattningen, kontrollen och koncentrationen på samma gång.
I det starka regnet närmade sig lastbilen ett vägskäl, vilket fick honom att långsamt sakta ner. Även om han var trött så föll ändå de rutinmässiga manövrarna på plats. Att köra hade mera blivit som en reflex än en medveten handling. Han blinkade åt vänster och vände försiktigt blicken åt höger för att titta efter ett eventuellt fordon. Visserligen kom det sällan fordon på denna väg, men man kunde aldrig vara för säker eller för noga med reglerna. Även om han knappt trodde på sina egna ögon kunde han se strålkastarna från en bil på avstånd. En snabb uträkning, som egentligen inte behövde räknas ut, avslöjade att bilen inte skulle hinna fram innan han behövde köra ut. Varsamt och med trött hand lade han in ettans växel.
Innan han släppte på kopplingen så tittade han naturligtvis åt vänster i samma sekund som en blixt slog ner i ett träd, rakt över vägen. Josef såg inte själva blixten, utan endast den vitblicka varelsen som nu satt på passageraresättet i hans fordon. Vit som snö var den och gungade försiktigt i takt till regnet. Några många konturer hann han inte urskilja, då han istället kastade sig själv baklänges, öppnade dörren, och föll ner mot marken. Synen och medvetandet försvann precis som en tv slocknade i hans hjärna. Fallet hade blivit hårt, men han skulle inte dö, inte än i alla fall.
Kapitel 2.
Hon var trött på nuet. Trött på sig själv och sitt liv som aldrig tog någon vändning. Egentligen ville hon inte leva en sekund till. Döden skulle bli skön och ljuvlig. En hård smäll rakt in i en stenvägg. Tänk om hon överlevde? Saga viftade bort tanken i samma sekund som hon vred om nyckeln till bilen. Med ett vrål startade hennes amerikan, som hon knappt orkade eller brydde sig att uttala namnet på. Det som spelade någon roll var de hundratals med hästkrafter som skränade under den blåa motorhuven.
Försiktigt, nästan som om hon var rädd för att vara med om en bilolycka, körde Saga ut från parkeringen. Det lilla samhället saknade helt lysen, vilket inte var oförståeligt. Regnet och de ideliga blixtarna skapade ändå en mysig känsla som hon aldrig känt i denna världens bakgård. Faktum var att man aldrig kände något i detta samhälle. Antingen var man allt eller inget. Man kunde vara ett, eller en del. Visserligen kände alla, alla i det lilla samhället. Men Saga kunde inte stå ut med tanken att leva kvar. Hon var inte en del av pusslet. Hon var mera som en bit som inte passade in, ansåg hon själv i alla fall.
”Jag hatar! Hatar hatar hatar!”
Med stor kraft i armarna slog hon på ratten samtidigt som hon tänkte på ordet. Benämningen var liv. Men saknade den sköna grönska som alla andra tänkte på då de hörde ordet.
För att dämpa sin dödlängtans skrik tryckte hon in skivan och fylldes med hårt skrikande musik. Den så kallade hårda rocken fördrog hon över allt annat. Ingen känsla eller industriellt framkallade låtar utan bara ren och skön musik. Ingen liten idiot som suttit uppe i ett fint kontor och skrivit poplåtar. Nej detta var hemmaband. Människor som faktiskt skrev musik för att folk skulle lyssna på den, inte köpa den.
Sekunderna gick, men utan att något förståligt kom ur högtalarna. Om det kom någon musik var den lika hackad som ett mobbingoffer. Någon sekund kom men försvann lika snabbt för att sedan hoppa en halv minut framåt i låten. Hon ville svära men fick inte fram något ondskefullt. Istället, vilket hände ofta, släppte hennes redan förstörda sinne en tår.
”Varför? Varför kan inget gå bra för mig? Jag orkar inte bränna en ny skiva. Varför? Jag förstår bara inte.”
Radion var lika död också. Inte för att hon lyssnade på radio så ofta, men den var död. Tyst överallt, på varje frekvens. Inget ljud skulle komma i bilen, förutom hennes egna tårar.
Hon närmade sig snabbt trafikleden som skar, likt ett stort skärsår, rakt genom kommunen. På vänster sida lyste bensinstationens skylt upp natten. Ingen bil hade hon sett, men det var inte ovanligt. Efter klockan åtta slutade de flesta människor att röra sig i trakten, efter klockan tio, då macken stängde på sommaren, dog samhället.
Sundsvall eller Östersund, tänkte Saga osäkert. Relativt identiska, förutom deras geografiska skillnader på kartan. Egentligen spelade inte destination någon roll då hon ändå inte planerat att nå fram. Att köra ihjäl sig i en bil var inte svårt, speciellt inte i detta väglag. Men hon trodde att den nödvändiga farten som krävdes för att garanterat göra slut på livet, inte kunde understiga 180 kilometer i timmen. Hon kanske kunde uppnå den farten på en av de mindre väggarna, men inte troligt. Saga ville dö, inte misslyckas och andas genom en slang resten av livet.
”Östersund.”
Varför hon pratade med sig själv visste hon egentligen inte. Hon brukade inte göra det. Kanske det var ett sätt för kroppen att ta farväl av sig själv. Valet var naturligtvis inte slumpmässigt, då det skulle leda henne till en lång raksträcka på vägen, en så kallad flygracka. Det spelade ingen roll om regnet öste ner och sikten var lika dålig som vägunderlaget, hon skulle klara det. Kanske, tack vare vattnet som föll från skyn, kunde hennes familj och de få vänner som hon hade tro på ödets missnyck. Att hon, Saga, fått för sig att kliva av tråden mellan att leva och dö, på grund av missöden. Att hon fått för sig att köra fort och misslyckats. Att hon dött en naturlig död och inte begått ett självmord.
Att snabbt öka hastigheten kändes skönt i hela kroppen, tyckte Saga. Det var som om omvärlden försvann i samma sekund som hon trycktes försiktigt mot den mjuka stolen i bilen.
På vänster sida öppnade sig en stor sjö upp sig med några få öar i. I vanliga fall hade hon kunnat se dem men regnet gjorde sikten omöjlig. Vägen var vacker och en kyrka kunde skådas, konstigt nog, genom regnet. Skogen som var likt en sköld runt vägen och stod ståtliga mot naturens hemska krafter. Ingen bil var synlig, vilket inte var ovanligt. Runt om vägen stod husen öde. Något fönster kastade fortfarande lite ljus på regnet, men de var få. Ibland skrek någon privat gatlykta ut sina sista krafter.
Inte allt för långt kvar innan hon nådde fram till sitt slutgiltiga och sista mål. Naturligtvis kunde hon ta livet av sig nu, men risken för det så kallade sugrörslivet, låg allt för nära. Hon fick helt enkelt inte misslyckas, precis som hon gjorde med allt annat. De sista kilometerna skulle inte kantas av något hus, ens på avstånd. På något sätt tyckte Saga att det var skönt. Hon tyckte inte att hennes handling skulle vara fel, men hon ville definitivt inte ha några vittnen.
Snart skulle den långa sköna vägen tillslutet uppenbara sig. Inget mera lidande, inget mera plågande men absolut inget mera liv.
När hon precis skulle tvinga bilen upp till maxgränsen uppenbarade sig en lastbil, som stod och väntade på att få köra ut på vägen. Innan varken varvmätaren eller hastighetsmätaren hann nå speciellt högt, tryckte hon försiktigt ner bromsen. Han kommer att köra ut, tänkte Saga. Inom sig kunde hon se scenariot. Lastbilen körde ut, hon körde om och fick sladd. Ner i diket och, hon ville knappt tänka på det, sugrörslivet.
I laglydig hastighet närmade hon sig lastbilen, som inte körde ut. Det var nästan som om den väntade på något eller någon. Som om föraren stannat för att sova, mitt på vägen.
I ett träd, som stor mitt emot lastbilen, slog blixten ilsket ner i med förödande kraft. Saga flämtade till, men ovanligt lite. Inget skulle skrämma henne nu. Hon var så pass nära nu, nära sitt mål.
Alldeles som hon skulle passera den mystiskt stillastående lastbilen, kom den ut mitt på vägen. Förvåningen i hennes själ gjorde henne handlingslös så pass länge att det stora fordonet hann över hela vägen och ner i diket på andra sidan, nästan ljudlöst i det kraftiga regnet. Det långa släpet blev stående diagonalt över vägen, vilket skapade en effektiv vägspärr.
När väl Saga vaknade ur sin dödslängtan och förstod att ett stort objekt upptog hela vägen var det för sent. Reflexmässigt tryckte hon ner bromsen, försökte väja för de stora hjulen, men förgäves. Vattenplaningen blev som en hinna mellan henne och asfalten, där hon gled som en vante. Hon hann bara tänka ett ord innan hon i relativt låg hastighet trycktes in mot släpptes stora däck, sugrörslivet. Precis innan hon störtade rakt in i lastbilen blev hon alldeles kall inombords, som om någon släppt en stor isbit på insidan av hennes kropp. Sugrörslivet blandades med iskänslan samtidigt som medvetandet försvann i kollisionen.
Krocken hade blivit hård, men hon skulle inte dö, inte än i alla fall.
Kapitel 3.
”Nej det skulle jag inte medge.”
”Men du är alltså skådespelare?”
Rösterna kändes avlägsna i jämförelse med smärtan han kände i huvudet. Regnet tvättade hans kropp till fullt medvetande. Det fanns inte en kvadratcentimeter på hans kroppshydda som var torr. Minnet av vad som precis hänt var för tillfället borta. Blicken var suddig och den skulle med stor sannolikhet inte bli tydlig de närmaste ögonblicken.
”Hallå? Hallå, är det någon där ute?”
På avstånd kunde han höra två människor som pratade men han kunde inte se dem. De svarade inte på hans fråga utan fortsatte istället att prata, helt ovetande.
I samma ögonblick som han tänkte skrika igen kom han ihåg allt. Krocken, blixten, lasten, allt var tydligare än när han upplevt det innan.
”Herregud.”
Egentligen trodde han inte på gud, men ordet passade så bra in på vad som skedde och hade skett runt om honom. Natten låg fortfarande tung runt Josef och regnet föll fortfarande med samma hårda kraft. En lätt vind slingrade sig bland vattendropparna, men förutom det var det inget annat liv, förutom rösterna.
Då förmågan att se helt blev klar, eller delvis, så kunde han se förödelsen. Lastbilen hade klivit över vägen och parkerat sig ner i diket. Radion, som inte fungerat innan katastrofen, dunkade nu ut musik på allt för hög volym. Josef behövde inte många sekunder för att förstå att de konstiga rösterna kommit från radion. Han ville egentligen inte tänka över reflexionen, men den var nu oundviklig. Vad som förut skapat radioskuggan, var nu borta.
”Hjälp! Snälla någon hjälp mig! Inte såhär, inte såhär.”
Rösten skar genom musiken som gick på radion, men den utspelade sig absolut inte över radiofrekvenserna. Med en något trött och irriterad blick sökte han efter röstens ursprung i den tunga och våta natten. Snabbt, men med smärta i kroppen, reste sig Josef upp på svaga och trötta ben. Bakom trailerns ena däck tittade en blå liten bil fram med något förstörd front. Han visste inte vad som hänt, förutom att olyckan som han kunde skåda med sina ögon, var hans fel på något sätt. Lite lätt haltande förflyttade han sig mot den ensamma bilen. Desto närmare han kom bilen, desto tydligare blev de små rörelserna i den. Om det nu fanns en människa i bilen, var det högst osannolikt att den skadat sig så pass mycket att den nu led av livsfara.
”Hjälp mig ut! Vem som helst!”
Bakom ratten till den stora blåa muskelbilen satt en liten kvinna, som inte kunde vara äldre än 20 år. Hennes blick flackade fram och tillbaka i det lilla utrymmet. Flera gånger möte de varandras blick, men utan att hon verkade ha upptäckt honom. Josef kunde inte fatta, eller i alla fall förstå, vad hennes enorma och gränslösa panik kom ifrån.
”Ursäkta mig?”
Han visste inte vad han skulle göra, vilket blev den blygsamma gesten att knacka försiktigt på fönstret. Som om kvinnan blev förbytt, slutade hon att skrika, vevade snabbt ner fönstret och tittade rakt in i Josefs ansträngda mörkblåa ögon.
”Jag vill inte, inte såhär.”
”Vad är det du inte vill?”
Kvinnan skrek till, lossade en tår och tittade ner på sitt ben. Josef blev chockerad av att han inte sett kvinnans skadade ben förut. Vad som stack in i benet var oväsentligt, men smärtan som det skapade kunde inte vara annat än bottenlös. Själv skulle han bryta av benet och svimma gång på gång, istället för att kunna sitta upprätt och föra fram en normal tydlig stavelse.
”Sugrörsdöden. Jag kan inte med den. Hur ska jag säga? Smärta!”
Kvinnan skrek till, men mycket mindre än vad Josef hade trott. Även om situationen var konstig kunde han inte undgå att känna en underlig känsla över kvinnan. Som om hon levde på lånad tid. En tid som han gärna, under vilka som helst omständigheter, kunde tänka sig att tillbringa med henne. Kärlek vid första ögonkastet skulle han inte kalla det, men känslan hade han aldrig haft i sitt korta liv.
”Finns det något jag kan göra?”
”Ambulans? Jag vill inte sa jag.”
”Förlåt, jag vet inte…”
Snabbt greppade han efter sin telefon men upptäckte att det inte fanns något mycket kvar av den. Som grovkorning sand hade den nästan upplöst i hans ficka, vilket han inte hann grunda speciellt mycket över.
”Jag har ingen telefon. Har du någon mobil på dig?”
Kvinnan tittade tillbaka på honom med sina rovdjursgröna ögon och utstrålade inget annat än styrka. Om man inte hade vetat bättre hade man kunnat tro att de var två goda vänner som stod och samtalade i mörkret.
”Dit jag skulle behövdes ingen mobil.”
”Jag vet inte var jag ska göra.”
Ett enormt och öronbedövande vrål och rytande klöv nattens dunkel. Bilens rutor vibrerade och regnet verkade nästan flytta sig för att ge plats åt avgrundsvrålet. I flera sekunder pågick ljudet som fyllde de två kropparna med en kall frostig känsla.
”Vad var det där?”
”Jag vet inte.”
I skogen bakom dem tyckte de sig kunna höra något enormt som rörde sig. Träden vältes och verkade, även och det framstod osannolikt, knäckas likt tändstickor. Inget normalt djur i Sveriges fauna kunde skapa sådan styrka av välta tallar och granar likt dominobrickor.
”Jag vill inte vara kvar nu. Något är fel.”
”Bilen, går det den att starta?”
”Hoppas det.”
Saga vred försiktigt om nyckeln. Och för den tiondelssekund som gick innan något hände framstod som en evighet. Mot alla förhoppningar och uppfattningar om verkligheten snurrade motorn till och startade.
”Jag kan inte köra i detta tillstånd. Mitt ben… Jag…”
Kvinnan sade inte något utan bet istället ihop käken mycket hårt och blundade för en mycket kort sekund. Josef förundrades fortfarande över hennes styrka mot den smärta som inte gick att förklaras.
”Berätta bara vart närmaste sjukhus ligger.”
”Sjukhus? Det finns inget sjukhus närmare än nio mil härifrån. Nog att jag kan stå emot så pass länge, men jag klarar inte det.”
”Var ska jag köra dig då?”
”Vårdcentral i Ånge, kanske en mil. Kanske vi kan ringa…” Oftast gick det inte att få tag på någon på kvällen, vilket hon egentligen inte ville. ”Ta mig till Ånge i alla fall. Jag har en vän som kan hjälpa mig.”
”Om du tillåter mig?” frågade Josef samtidigt som han öppnade dörren och sträckte fram en hjälpande hand.
Kvinnan nickade samtidigt som hon lät sig lyftas av den okända mannen.
”Saga.”
”Oj ursäkta, Josef heter jag.”
Det var något konstigt i den blick som han fick av kvinnan. Något var konstigt med henne, och då tänkte han inte på skivan i hennes ben. Det var inte heller rädslan för det konstiga vrålet. Hon verkade inte heller vara rädd för att dö. Men något var konstigt med henne.
”Jag vet inte vad som hände förut. Lastbilen stack iväg”
”Jag vet inte hur jag ska säga detta Josef. Om du inte hade kommit förbi hade jag inte varit i livet nu.”
Han visste inte hur han skulle tolka hennes ord. I ett lugnt rum där han inte frös rakt genom kroppen och skakade av rädsla hade han kunnat förstå. Men nu var hans sinne var avtrubbat och svagt.
”Om du säger det.”
Med mycket försiktigt grepp satte han ner kvinnan på passagerarsättet. Hon log ett försiktigt men smärtsamt leende. Snabbt skyndade han sig runt och satte sig framför ratten. Utan att dröja speciellt länge så lade han i backen och rullade varsamt bakåt, utan lysen. Som alternativ för att titta i backspegeln så vände han sig och tittade rakt bakåt. För ett ögonblick tyckte han sig se något stort färdas över vägen, men slog direkt bort det som inbillning.
”Får jag ställa en dum fråga?” sa kvinnan med en, för ovanlighetens skull, skärrad röst.
”Vad som helst.”
”Vart är din last?”
”Vad menar du?”
Snabbt vände han sig och fäste blicken mot den plats där lastbilen skulle ha stått. Släpet var fortfarande kvar men en stor del av lastbilen var borta. Som om någon varit där på några sekunder och vridit bort hela hytten. Josef kunde inte släppa fläcken med blicken utan stirrade bara med öppen mun.
”Det var som om den reste sig upp och gick.”
”Vi åker nu. Var ska jag köra?”
”Vägen är av så vi måste ta en liten omväg. Kör därifrån jag kom och så tar du första till höger.”
Snabbt lämnade de den konstiga platsen, helt ovetande om de tre varelserna som följde dem med vad som kunde kallas en förmåga att se.
Kapitel 4.
”Vad tror du?”
Polisbilen slickade snabbt vägen i den mörka regniga natten. Varningsljusen avspeglade sig vackert blått i den kraftiga storm som drog fram. Egentligen var det relativt meningslöst då de var helt ensam på den stora vägen.
”Jag vet inte. Troligen någon rattfull lastbilschaufför som lämnat platsen för att undgå att bli av med körkortet.”
”Mycket troligt, men ambulanspersonalen sa att troligen en andra bil varit inblandad.”
”Vi väntar tills vi kommer fram innan vi drar någon slutsats.”
Ingen av de två medelsålders männen sade något mer till varandra. Båda var trött och less vid nattskiftet. Framförallt hade de ingen lust att bege sig nio mil bara för att titta upp en misstänkt brottsplats och leta efter en full chaufför.
Att spekulera var något de nästan alltid gjorde innan de kom fram till ett jobb. Det kunde vara skönt med lite mera än den information som de fick från centralen, även om den var grundad på teorier. Att ställa frågor till sig själv innan man nådde fram till platsen, var ett bra sätt förbereda sig.
”Men instäm med att det känns lite konstigt. En lastbil och en försvunnen bil.”
”En troligen försvunnen bil” fyllde föraren i.
Passageraren kände försiktigt efter sin tjänstepistol. Han hade aldrig behövt använda den, i alla fall inte avfyra skjutvapnet. Någon gång hade han utnyttjat den till att fylla upp sin status. Han tyckte att det största vapnet satt i orden. En vas tunga kunde göra så mycket mer än ett skjutjärn. Med rätt ord kunde till och med liv sparas.
”Stanna bilen.”
Både de två männen ryckte till som om de varit små barn, rädda för mörkret. Rösten hade med största säkerhet kommit inifrån bilen. Paul, som hade framfört bilen relativt lugnt, vinglade till och var nära att sätta bilen i diket.
”Hörde du?”
Peter bara nickade till svar. Även om det var flera sekunder sedan rösten nått öronen så ekade den fortfarande i deras minnen. En mörkt förvriden röst, knappt besläktad med mänskligt tal.
Ingen sade något på flera minuter. Det var som om den förde deras egna konversationer, med sitt eget förnuft. När endast några kilometer återstod till lastbilen klämde Peter försiktigt ur sig en mening.
”Paul, jag känner mig inte bekväm med denna så kallade utryckning.”
”Jag vill egentligen inte säga detta, men det gör jag också. Men det kan vara vädret. Det var länge sedan de regnade som det gör nu.”
”Jag hoppas verkligen det. Jag hoppas verkligen det.”
Ingen av dem ville nämna rösten. Ungefär som om de hoppades på att det skulle vara inbillning, vilket det inte hade varit.
Peter tittade ut genom fönstret och visste inte vad han skulle göra med sin känsla som kröp över hela ryggen. Egentligen var han för gammal och erfaren för att oroa sig över något. En knarkare hade haft honom som tillfällig gissla med en kniv, men det var ändå inte samma känsla som nu. Då visste han vad som hände och dessutom hade han haft kontroll över situationen. Rätt ord hade fått den narkotikaberusade människan att släppa honom och tillståndet var åter säkert. Men nu var han på väg mot ett öde han inte visste något om. Något mystiskt och konstigt som han inte kunde förklara. Bakom nästa kurva skulle de komma fram till platsen som gav Peter rysningar över hela kroppen.
”Men vad är detta?”
På platsen där den tänkta lastbilen skulle kunna tänkas stå, var nu istället översvämmad, med människor. Inte vanliga åskådare, som inte var så ovanligt. Allt för ofta hände det att människors nyfikenhet gick till överdrift. Knäppte kort och filmade, desto blodigare desto bättre, verkade många människor tycka.
Men normala människor tog inte helikoptrar till en olycksplats. En helikopter var synlig på marken och en annan verkade vara inkommande med en stark ljusstråle siktad rakt på polisbilen. Ljuset var starkt och fick det att svida i ögonen. Peter blundade nästan helt för att undvika att skenet trängde rakt in i hjärnan på honom.
”Blinka med helljuset.”
Helikoptern fortsatte att ha dem under ljuset samtidigt som den sänkte sig ner mot marken, bakom lastbilen. Antingen såg den inte att de var en polisbil eller så var människan bakom strålkastaren vårdslös. I vilket fall som helst framstod hela scenen obehaglig.
Helikoptern, som stod mitt framför lastbilen, snurrade fortfarande med rotorbladen på. Några människor i mörka regnrockar kastade sig precis ut och började lasta ur en mängd föremål.
”Är det inte riktigt kloka? Fattar de inte att de ska släcka lyset?”
Paul lät irriterad på rösten. Flygfarkosterna tillhörde definitivt inte militären, troligen inte heller någon privatperson. Vem än som ägde dem så gav dem Peter en rysande känsla över hela kroppen.
Innan de hann undra något mer kom en man i mörk regnrock från helikoptern springande mot dem. Innan speciellt lång tid hann passera var han framme vid fönsterrutan och knackade försiktigt med en handskbeklädd hand. I vanliga fall brukade det vara precis tvärtom, att de knackade på rutan och fick andra människor nervösa.
Paul var snabb på knappen och innan fönsterrutan hunnit halvvägs ner hade mannen börjat tala till dem.
”Ursäkta mina herrar, men ni måste tyvärr lämna området.”
”Och varför då, om jag får fråga?” svarade Paul snabbt.
”Området är radioaktivt. Vi har tyvärr inte hunnit spärra av regionen ännu.”
”Vad är det som egentligen har hänt här?”
Mannen svarade inte utan tittade bara över på passagerarsidan, sedan ropade han efter en annan man.
”Charles, kan du komma hit lite?”
Peter hade svårt att urskilja mannen i den blöta natten, men han kunde förstå att människan ljög. Något i det han sa var fel, ungefär som om det inte passade in. En felskuren pusselbit av lögner. Att se någon tala osanningen var ingen vetenskap, det var en konst. Man kunde inte räkna ut en lögn, förutom denna. Vart enda ord mannen sade föll hela tiden på sin egen osäkerhet. En obeslutsamhet som gjorde Peter nervös, konstigt nog.
Den andra mannen var snabbt uppe i jämsides med bilen. Hans ögon var gamla men lyste ändå av ledarskap och beslutsamhet. Om de hade talat med honom först, tänkte Peter, hade de med största säkerhet gått på vilken lögn som helst. Endast synen räckte för att förstå att alla hans ord skulle vara manipulativa. Tyvärr kunde Peter inte se honom speciellt bra i den mörka natten. Men han kunde känna känslan av karisma och ledarskap.
”Hejsan, jag är Charles och jag leder denna räddningsaktion.”
Snabbt torkade sig mannen i ansiktet, vilket var meningslöst, då vattnet snabbt var tillbaka över hela hans kropp.
”En räddningsaktion för en härdsmälta?”
Mannen som presenterat sig som Charles rörde inte en min utan såg bara allmänt tråkig ut i regnet. Att temperaturen fallit många grader verkade inte besvära honom. Vilka de än var, smugglare eller ej, brukade man inte vilja utmärka sig. Detta var för mycket folk på samma plats, fel plats.
”Inte precis, men i vilket fall som helst bör ni genast lämna området.”
Peter trevade lite försiktigt efter sin pistol då han kände på sig att situationen gick från ohygglig till skrämmande. Han greppade inte mot skjutvapnet för att han var nervös utan eftertänksam. Om han hade varit nervös och rädd med en pistol i handen hade han inte varit polis, han hade varit en samhällsrisk.
”Ursäkta Charles, men jag tror inte på er.”
”Det kan jag förstå, så om ni är vänliga att komma med kan ni få se det med egna ögon.”
Som om de övat klev de samtidigt ut i regnet och tittade på de två männen som stod i rusket. Den som först kommit fram till dem verkade skaka, men inte av kyla. Han var nervös, nästan på gränsen till olidligt. Lika nervös som en människa som precis blivit stoppad med alkohol i kroppen. Något skulle hända, vilken sekund som helst.
Teorierna försökte att blanda sig med verkligheten runt Peter. Även om han inte borde kunde han inte låta någon tanke rulla iväg. Vad var det egentligen som hade hänt? Om en helikopter hade varit på plats hade han inte blivit förvånad, men två. Vad än som skulle hända var det inte normalt, knappt ens verkligt.
Sedan hände allt helt plötsligt mycket snabbt. Den darrande mannen slängde upp sin regnrock och drog efter ett mindre autovapen. Paul, som måste ha blivit totalt rådlös och chockad, hann inte tillgippa någon handling. Istället blev han fyllde med de skott som vapnet slängde ur sig rakt in i hans kropp.
I Peters ögon stannade tiden upp, och han kunde tydligt se hur ljuspulserna från krutet lyste upp natten och släckte vännens liv. Egentligen kunde han inte se, men hjärnan var snäll med att fylla upp de bilder som saknades. Blodet som snabbt blandade sig med regnet och föll mot marken. Hur ansiktet fylldes av förtvivlan, smärta och sorg. Allt var hjärna snabbt med och fyllde i. Fantasin var ett hemskt vapen, mot den egna individen.
Eftersom han redan haft handen på pistolen var han nog snabbare än vad de trott då han själv hann kasta iväg tre skott mot de två männen. Om det var att hans reflexer tillfälligt kunde ändra sig och växla träffpunkt, visste han inte.
Direkt, utan att tänka, kastade han sig bakom bilen, och kunde med stor säkerhet fastställa att en av männen garanterat var död och att den andra troligen var svårt skadad. Han visste egentligen inte om han hade träffat. Han hade skjutit mot dem, inte på dem. Men känslan, vilket var det enda han hade att förlita sig på, sade nästan honom lite för mycket.
”Helvete! Skjut polisen, han är bakom bilen!”
Rösten tillhörde Charles, mannen som var svårt skadad. Pulsen på Peter var över den kroppen i vanliga fall klarade av. På några få sekunder hade han fått se sin partner bli skjuten och sedan troligen dödat en människa själv. Samvetet skulle jaga ikapp honom, men inte nu. Nu pumpade kroppen ut adrenalin och var allt för upptagen med en sak, att överleva. Han fick helt enkelt inte dö, inte utan strid. Vilka än männen i rockarna var så spelade det ingen roll. De var här av en orsak, ett motiv. Likaså hade Peter ett motiv, att behålla livet, att hämnas.
Någon eller några avfyrade automateld från helikoptern. Men det var egentligen meningslöst då en hel bil lätt tog upp några skott. Visserligen var känslan och skräcken en helt annan sak. Det räckte bara med att ett skott passerade genom bilen och han skulle garanterat vara död. Borra sig genom en plåt, en motor och sedan rakt genom hans tunna kropp av kött och blod. Utan att han skulle hinna märka det skulle han vara död, precis som Paul.
Vad än han gjorde så var han tvungen att göra det nu. Med säker hand kastade han upp pistolen på huven och avfyrade några slumpvisa skott mot skyttarna vid lastbilen. Peter trodde inte att han skulle kunna träffa dem, men åtminstone få dem att upphöra med sin skottlossning. Några skott gick genom pistolen, han slutade att räkna vid fyra. Redan vid de första skotten slutade männen att skjuta. Vilka de än var, så var deras törst att få behålla livet mycket större. Eller, vilket han befarade, så var de snabba och vältränade. Männen i regnrockarna hade resurser bakom sig, bara en idiot skulle tro annat.
Peter ville helst ta ihjäl den så kallade Charles som av allt att döma låg skadad på andra sidan bilen. Men gick han på den mannen skulle han inte ha något skydd. I bästa fall kunde han kanske böja sig fram under bilen och skjuta honom efter marken, men det tänkte Peter inte riskera.
Med snabba fötter sprang han bakåt och skött sina sista skott mot ljuset i luften, innan han byte magasin. Planen var enkel, fly in i skogen och hitta första bästa plats att kontakta någon. Det han hamnat i var inte bara en knarkuppgörelse eller dylikt, det var ett krig.
Då han tog sina första steg in i skogen upptäckte han till sin lycka att ljuset var släckt. Kanske de medvete fimpat ljusstrålen eller att han, mirakulöst nog, träffat den. Vad som hänt brydde han sig inte om, då att hämnas kollegan stod högre upp på listan.
Kapitel 5.
”Det där gör ont.”
Saga svingade handen och gav sin kompis en lätt knuff, en vänskaplig knuff. Visserligen gjorde det ont, men smärtan var lätt att uthärda.
”Vem är killen? Inte ofta du kommer hem med en man, speciellt inte så söt.”
I det lilla huset satt de två unga kvinnorna i köket och hade full insyn på man som satt två och halvt rum bort. Huset var gammalt, inrett och tapetserat som om en människa från 70-talet fått bakslag. Det enda som var relativt nytt var de få Ikea möblerna som blivit ommålade i personliga mönster och de få saker som gick på ström.
”En kort men ändå lång historia.”
”Vad hände egentligen?”
Saga tänkte inte svara. De få människor som kände henne visste att hon var lika envis som sten. Att få något ur henne skulle vara en omöjlighet.
”Har du något vi kan dricka?”
”Så fort jag är klar med ditt sår.”
Ann var i själva verket inte en sjuksköterska. Hon hade bara haft oturen med högskolan. Att hon hade kunskap och färdigheter var det inte frågan om. Problemet var att de inte fanns på papper. Samhället sade klart och tydligt att om man inte kunde bevisa något med papper, kunde man inte bevisa det alls.
Så med snabba och ackurata rörelser blev hon snabbt klar med Sagas ben. Smärtan, som nästan var helt borta, kändes mera skön än plågande. Känslan sa i alla fall åt henne att benet skulle stanna kvar.
”Så vad kan min vän tänkas vilja ha?”
”Te, te blir bra.”
”Och din pojkvän?”
”Han är inte min pojkvän men han får nöja sig med te.”
Ann tittade konstigt på sin kompis men sade inget utan gick istället direkt till skafferiet. Hon mumlade lite, så att vännen skulle höra, samtidigt som hon tog fram tre stycken tepåsar.
”Men han har ett namn?”
”Josef.”
”Han är tyst, precis som dig. Jag ska inte precis bönfalla, men jag förstår att något hemskt har hänt. Eller kanske till och med något mycket fint, som du inte vill berätta.”
”Kanske det.”
In till köket kunde de höra hur Josef intensivt byte mellan olika nyhetskanaler. Några få ord kom från en kanal, sedan byte han igen. Det var nästan som om han pusslade ihop en egen nyhet av olika sändningar.
”Saga, kan jag få prata lite med dig, ensam helst?” ropade Josef.
De två kvinnorna blev helt tyst samtidigt som Ann gav sin vän en liten blinkning. Både skrattande och viskande talade hon till sin kompis.
”Luktar kärlek lång väg.”
”Ibland kan man tro att du aldrig lämnade gymnasiet. Att du fortfarande är kvar där på Boberg. Själv har jag försökt att växa upp.”
”Men ojsan hoppsan lilla Saga. Jag ber så mycket om ursäkt. Men jag kan inte undanhålla att han är rätt så gullig. Gå in till honom nu. Jag lovar att stanna här.”
Saga sade inget utan haltade snabbt in till Josef. Att Ann skulle lyssna i smyg på deras samtal trodde hon inte. Nog hade hennes sinne stannat för några år sedan. Men lojalitet mot en vän var något som aldrig försvunnit, uppkommit eller förändras. Den hade alltid funnits där.
Josef satt och såg allmänt konfunderad och förvirrad ut. Han kliade sig snabbt över nacken som om det skulle ha varit orsaken till hans besvär.
”Vad ville du?”
”Titta på alla kanaler och lyssna på alla radiokanaler.”
Josef bläddrade snabbt genom några utvalda kanaler, men utan att Saga kunde lägga märke till något. De enda hon lade märke till något krig där ett skrikande barn filmades, troligen arkivbilder.
”Vad är det jag ska se?”
”Inget, det är just det du ska se. Tomheten efter olyckan är inte ens en varning. I vanliga fall brukar de varna andra bilister för olyckan. Inget, absolut ingentingen har sagts.”
”Så vad menar du?”
”Något var inte helt rätt när vi åkte ifrån platsen. Lastbilen var som borta, i alla fall stora delar av den.”
Saga tittade bort från teven och kunde minnas bilden om hur det stora fordonet bara gått upp i rök, försvunnet från jordens yta. Efteråt hade hon nästan, om hon kom ihåg rätt, haft ett inombordslikt lidande.
”Vad fraktade du egentligen?”
Josef tittade ut i den mörka natten, bort från hennes frågande ögon, nästan som han skämdes. Konstigt nog hade inte regnet upphört och smattrade lite aktsamt på fönsterrutan. Han skakade lite på huvudet men försökte att låta så naturlig som möjligt.
”Jag vet inte, ärligt talat. Det var bra betalt så därför orkade jag helt enkelt inte att ta reda på det.”
”Eller ville inte?”
Han vände sig mot kvinnan men hade ännu nersänkt blick för att undvika hennes ansikte.
”Nej, du har rätt. Jag ville inte. För mycket pengar gjorde att jag inte ställde några frågor.”
Saga vågade knappt tänka på hur det kunde vara att sitta i hans sits. I bästa fall kanske det var smuggelsprit. Men hennes gissning var så mycket värre. Kanske han hade kört levande människor eller till och med kärnbränsle. Knark var inte så troligt då en hel lastbil vore idiotiskt, för att inte tala om rent oekonomiskt. Om man blev av med en last på flera ton så skulle ett mörkt imperium försvinna på bara ett enda fordon. En knarkkung tog nog små doser utsprida med mycket stor spridning.
”Har du någon aning om vad du fraktade?”
”En gång, men endast en gång tittade jag. Försiktigt öppnade jag och fann till min stora förvåning att hela lastbilen var fylld med slaktrester.”
Saga drog en djup och lite osäker suck då, i hennes ögon, det framstått som världens största lögn. En lastbil försvann inte bara för att den var fylld med restprodukter från en styckning. Om det hade varit militanta veganer hade de i värsta fall prejat ner bilen i diket, inte brutit bort en stor del.
”Men det var inte allt. Man behövde inte vara jätte intelligent för att förstå att det fanns mer utrymme kvar i lastbilen. Faktum var att mer än halva lasten kunde användas till något annat.”
”Som till exempel?”
”Ärligt talat och då är jag ärlig. Jag vet helt enkelt inte.”
Innan Saga hann fråga ut chauffören något mer så kom Ann lätt skuttandes in genom rummet.
”Ursäkta om jag stör. Men jag tror inte det blir så gott med frostigt te.”
Ett mjukt och trött leende låg över Anns ansikte, då hon tittade på de två besökarna hon fått mitt i natten. Att hon tyckte att de såg gulliga ut var det ingen tvekan om. Hon hade alltid försökt övertala Saga att skaffa sig en kille, eller i detta fall, en man. Om hon blivit förargad eller inte över deras besök var svårt att säga. Troligen var hon irriterad, men tänkte nog allt för mycket på sin vän.
”Tackar så mycket.”
Josef sade inget till invändning, som Ann trott, utan tog gemytligt emot koppen. Saga plockade också snabbt till sig sin dryck och bakade lite i soffan. Hon drog upp benen och kramade sig nästan mot tekoppen, som om hon precis kommit från en mindre istid. Utan att söka ögonkontakt tittade Saga ner på sin egen spegelbild i koppen. Att se sig själv så fruktansvärt skärra gjorde henne inte förvånad. Egentligen borde hon inte leva nu. Hon hade redan sålt sin tid på jorden. Det framstod lite konstigt i hennes sinne, men Saga ansåg att hennes tid nu var lånad, med dyr ränta.
”Det är verkligen godhjärtat av dig att låta mig komma in mitt i natten.”
Ann, som nästan var helt säker på att vännens besök kom på grund av självmord, nickade lite instämmande. Hon visste inte vad hon skulle säga tillbaka. Så många gånger hade hon varit nära att förlora sin vän, alldeles för nära. Egentligen ville hon inte tänka på det, men någon sekund senare och hon skulle inte ha suttit här.
”Jag vet inte vad jag ska säga. Du är min vän, självklart är du alltid välkommen här.”
Anns kände sig dum redan när hon kommit halvvägs på sin mening. Det framstod som om hennes ord bara kommit automatiskt och utan tanke. Hon kanske inte var intelligent, men hon ville framstå som det.
Josef öppnade munnen och tänkte troligen säga samma sak, då han istället hostade till och svalde sina ord.
”Hoppas bara jag kan återgällda dig någon dag.”
”Det gör du varje dag, med din närvaro. Men jag kanske kom lite olägligt. Ni kanske hade mer att prata om?”
Saga gav chauffören en snabb som för att säga “vi tar det där senare”. Hon ville verkligen fråga honom mer, men det kunde lika gärna vänta tills de fått lite sömn i kroppen. Han sade inget då han verkade instämma på de hon försökte att förmedla.
”Inget som vi inte kan spara” sade Saga samtidigt som hon gäspade.
Mycket mer sade inte de till varandra, utan Ann delade istället ut sovplatser. Ingen av dem skulle sova tryckt. De skulle somna med oro för varandra. Men också en annan känsla slumrade inom dem. Känslan av att vara iakttagna. Tre mörka skuggor skulle snabbt lägga sig av det lilla samhället i Norrland.
Kapitel 6.
”Charles? Hur är det med dig? Kan du höra mig?”
Ögonen på den gamle mannen var trött och sökte förtvivlat efter en punkt att fokusera på. Allt han fick som intryck var suddigt, utom hörsel och känseln som framstod jämförelsevis felfri. Det enda han kunde utskilja ovanför sig var två suddiga gestalter. Däremot var smärtan exakt och dessutom riktigt olidlig. Eftersom han aldrig blivit skjuten förut kunde han inte riktigt förklara hur det kändes, förutom att det gjorde fruktansvärt ont.
”Ja, jag hör dig.”
Charles blev nästan skrämd över sin egen röst. Om han inte hade vetat bättre hade han trott att alkohol letat sig in i hans kropp, och vridit om sinnet en aning. Han fick inte förefalla svag inför de andra. Hans skulle leda dem, inte bli led. Men han kunde helt enkelt inte göra något nu, han var helt enkelt för svag.
”Du har blivit skjuten, relativt alvarligt, men du kommer att klara dig.”
Om han hade haft kraften hade han rest sig upp, tittat mannen i ögonen och med hård och lugn röst sagt: ”Nej det säger du inte? Har jag blivit skjuten? Kunde man inte tro.” Men han sade inget. Kraften var tvungen att återvända till honom innan han gjorde något. I vanliga fall skulle han inte ha varit så elak, i alla fall inte mot hans egna. Att han var uppretad kom troligen från ilskan över att ha blivit skjuten. De hade lätt kunnat skjuta sönder hela bilen, men de skulle försöka att göra det så smidigt som möjligt. Lyckligtvis hade polisen inte kommit över någon information. Troligen och förhoppningsvis var han totalt förvirrad, oförmögen att kunna samla sina tankar om vad som egentligen hänt. Hade han kunnat skratta skulle han ha gjort det, angående den flyende polisen.
”Situationen är under kontroll. Vi har stängt ner alla master, inkluderat all övrig kommunikation till omvärlden, åtminstone tills vi löst problemet.”
Kvinnan talade snabbt men tydligt till honom. Egentligen kändes det inte som om någon talade till Charles för tillfället. Allt var bara en dimma runt honom. Direkt när han hört kvinnans röst hade han känt sig trygg. Hon var snabbtänkt intelligent, bestämd och hänsynslös. Alla tre egenskaperna tyckte han om, speciellt den sista. Om han lämnade över ansvaret till henne i några timmar skulle det inte förvärra läget.
”Vi beräknar att kunna få dig i bruk inom de närmaste timmarna. Vill du ha det som vanligt, inga lösa trådar?”
Han behövde inte svara, hon visste vad han ville. Hon visste vad alla ville. De kunde inte fortsätta om allt gick förlorat. Det var så mycket som stod på spel.
Sättet som hon pratade på gjorde honom också förstålig att hon var rätt person att sätta till den tillfälliga makten. Han var inte en människa, han var endast en bricka i spelet. Om han inte skötte sina kort rätt byte de ut honom, vilket Charles tyckte var helt rätt. Han levde för detta och skulle även dö för det. Som en liten det i en enorm maskin, där allt var tvungen att kunna brukas och förbrukas. Han var en resurs, en resurs som snart skulle vara i bruk igen.
”Jag måste meddela att lasten inte finns kvar längre. Enligt mina papper rör de sig om tre behållare. Alla klassade på nivå två.”
Charles försökte samla lite kraft för att titta upp på Petra som följde honom jämsides till helikoptern. Hon var vacker eller i fall hennes utstrålning. Hon var hård och helt skoningslös när det gällde deras jobb. Hennes annars så vackra långa hår var intryckt under regnkappan. Inget smink rann efter hennes kinder. Petra var helt enkelt inte sådan. Det var meningslöst, hade hon sagt. Befallningar sitter i orden, inte i ansiktet.
”Vi måste ta iväg honom nu.”
Männen som bar bort honom var i ringa mängd överspända, då den högsta personen på plats blivit skjutit. Deras röster försvann nästan i luften från de roterande rotorbladen.
”Orsak och åtgärd.” mumlade Charles fram.
Utan den minsta sekunds fördröjning knäppte Petra till med fingrarna och de två männen försvann bort, utan att ens ifrågasätta. Snabbt befann sig hennes fylliga läppar vid hans öra, som för att kyssa honom, men istället viskade hon med mörk stämma.
”Vi har en kollaboratör bland oss, en av kapslarna läckte innan den fraktades bort. Åtgärd; jag har redan satt män i arbete. Gällande tuberna, vi vet inte var de är för tillfället, men något har attraherat dem. Materian kommer troligen från lastbilen, men det är bara personliga teorier, som inte är bekräftade.”
Charles orkade inte ens säga att han uppfattat hennes ord. Istället stängde han ögonen och inväntade att somna. När han åter var tillbaka så skulle allt vara ordnat. Ingen skulle veta något. Han skulle egentligen väldigt gärna villat visa att han kunde råda bot på oredan. Men han behövde inte vara bekymrad, då han hade fullt förtroende för Petra. Förhoppningsvis skulle allt vara tillbaka till det normala när han åter fick tillbaka medvetandet.
”En av kapslarnas innehåll trängde ut i lastbilen. Vilka effekter detta fick kan jag bara spekulera i. Men jag kan nästan med största sannolikhet säga att detta är orsaken till detta missöde.”
”Vet de om vad som…”
Charles klarade inte att fullborda sin mening då hostningar snabbt uppsökte hans hals och strupe. Han blev arg på sig själv men orkade inte för tillfället bedriva någon större självömkan. Att visa sina svagheter, ens för stunden, var ett tecken på kraftlöshet. Om deras mål skulle bli uppnått kunde de inte åtnjuta sådan lyx. Det gällde inte bara att vara hänsynslös mot andra, utan även sig själv.
”Nej, jag tror inte de förstår vad som inträffar. Som jag tror är det lockelsen som styr dem. Vi arbetar med vart de är på väg. Inom de närmaste minuterna ska vi ha en förhållandevis god prognos var de befinner sig eller är på väg.”
I ögonvrån kunde han se hur de andra väntade otåligt på att få ge sig iväg med Charles. De skulle vänta tills han dog på plats, bara han gav order om det. En försiktig nick till Petra var tillräckligt för att hennes röst, hundradelar senare, skulle skära genom luften.
”Ni kan bege er! Vi är färdiga nu.”
Uppfattat svarade männen i kör samtidigt som de med all hast gjorde allt klar för avfärd. Osannolikt lätt och med stor smidighet lyfte de in honom i helikoptern. Ingen av männen tittade sorgfyllt på honom. Bra, tänkte Charles, att de kunde behålla kontrollen även då han inte längre var i bruk.
”Jag försäkrar er att vi kommer att få er tillbaka i tjänst inom de närmaste timmarna. I alla fall det närmaste dygnet.”
En svag osäkerhet kunde han höra i den unga mannens röst. Men den var så pass svag att Charles medgav den att passera. Detta var inte bara eliten. Detta var kärntruppen ur det bästa urvalet, som han valt själv. Den enda lasten för tillfället var att de förlorat en man. Men han fick inte tycka synd om honom. Istället kunde han ha valt en bättre individ för jobbet. Men ingen självömkan, var hänsynslös. Med de tankarna lyfte helikoptern med ett ryck och långsamt tillät han sina ögon att stängas, en stund.
Kapitel 7.
Peter stötte hårt mot några kvistar som rev och slet på hans hud. Pistolen kändes tung som bly i handen då han snubblade fram genom skogen. Rädslan hade inte kommit direkt, utan mer smugit upp som en mödare i natten. Faktum var att allt gått så pass fort att han inte visste vad eller hur det hänt. Ingen stund hade lämnat för eftertanke.
Om han skenat i en halvtimme eller tre minuter visste han inte. Hjärnan hade stannat, lika så hans syn på livet. Nu höll de på att göra en omstart för framtida behov.
Med flåset i halsen stannade han upp och gick ner på knä. Lyssnade försiktigt i skogen efter eventuella efterföljare. Inget hördes, förutom helikoptern på mycket långt avstånd. Andhämtningen var så pass hög att han trodde att den lätt skulle höras genom skogen. Hela tiden tyckte han sig se skuggor som rörde sig, men hjärnan spelade bara honom en mängd olika spratt. Regnet öste ner och fick honom att känna sig som han klivit rakt in i ett hav på land.
Med blöta skakiga fingrar tog han upp sin mobil utan att släppa ögonen från omgivningen. Vart han tänkte ringa visste han inte, bara att han var tvungen att nå ut till någon. Med en snabb glimt på telefonen upptäckte han att den saknade teckning. Även om han inte borde, kunde han inte låta bli att små svära lite för sig själv.
”Helvete, det kan inte vara sant.”
”Sant, ja. Verklighetstroget, nej. Befria oss, ja!”
Peter svängde om två varv med pistolen i mörkret. Runt honom tittade bara de nästan svarta skuggorna av träd tillbaka. Rösten hade varit verklig, men definitivt inte naturlig. Det lär nästan som om stenar krossades för varje vokal som kommit fram till hans öra. Men hur än ljudet uppkommit kunde han inte se dess ursprung. Vem eller vad som skapat ljudet så var det nu borta eller osynligt.
”Vem där? Visa dig själv!”
Inget svarade eller rörde sig. Han var ensam ute i skogen, förutom regnet som försiktigt rann in i varje liten vrå. Försiktigt bakade Peter samtidigt som han siktade rakt ut i mörkret. Han hade hört talats om människor som blivit galna för mindre. Personer som hört röster och hittat på skepnader, då hjärnan inte varit som mest effektiv. Problemet var att han var helt säker att rösten varit verklig, men det skulle nog de flesta säga som höll på att bli galen.
Plötsligt tyckte han sig höra något ovanför sig. En mindre kvist som knäcktes och skapade ett ljud som ekade bort i evigheten. När han vände sig om för att titta, utan att tveka, såg han endast ett träd som sakta dansade i takt till regnet. Om det var inbillningen eller inte kunde han säga. Men att se barrträdet röra sig kunde bara bevisa att han höll på att bli galen.
Två knaprande ljud till rörde sig snabbt runt honom. Det var verkligen något där ute. Ute i skogen rörde sig något. I vad som föreföll vara otroligt snabba cirklar omringade något honom. Ingen rörde sig så pass fort. Antingen var det flera eller så, vilket inte var så troligt, rörde det sig i en hastighet som Peter inte kunde begripa. Om det varit de han flydde från förut så hade han varit död nu. Han kände dem inte, men det verkade inte som om de var intresserade att leka psyklogiskalekar med honom.
”Visa dig!”
Han riktade pistolen rakt upp och tänkte klämma av ett skott eller två, men ångrade sig i samma sekund. Vad som än befann sig ute i skogen kunde inte vara värre än de monster han flytt från vid polisbilen. Avfyrade han ett skott skulle de garanterat veta var han befann sig.
Även om natten var kall så andades han ändå som om det varit flera minusgrader, vilket han inte kunde förstå. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Egentligen ville han bara sätta sig ner och gråta, även fast han inte borde.
Peter svepte snabbt med blicken i den mörka natten. Han såg inte speciellt mycket, men det ansåg han räckte. Nu var han tvungen att ta sig någonstans. Någonstans där han kunde få kontakt med någon.
Kapitel 8.
Saga vaknade med ett ryck. En snabb blick på klockan avslöjade att hon inte sovit mer än drygt en timme. Svetten rann över hennes och hon kände sig sjuk. Hon var trött. Men inte trött som hon ville sova eller som hon sprungit en mil. Detta var en annan form av kraftlöshet, som hon aldrig känt förut.
Utanför glufsade några hundar i, vad som verkade, ren panik. Direkt när hon vaknat hade hon inte förargats över att de väckt henne. Hon hade varit mest intresserad över vad klockan var. På andra sidan sängen låg Josef, ostörd av djuren läten. Hur hon kommit i samma säng som honom visste hon inte. Det var som om det känt en naturlig dragning till varandra då de träffats. Som om något berättat för dem, genom en uträkning, att de var menade för varandra.
”Josef, lyssna på djuren jag tror att…”
Hon lyssnade, det var minst två hundar som skrek rakt ut i natten, troligen fler. Men ljudet var konstigt. De var rädda, det behövde man inte vara någon expert för att inse. Något konstigt ägde rum utanför deras fönster. Hennes far hade haft hundar och hon hade bara hört ett liknade skall en gång. En stor björnhona hade vandrat, naturligtvis helt ofarligt, över deras gård. Även om detta tjut påminde om det var det allt ifrån lika. Detta var ett skall som inte kunde förklara, ännu mindre förstå sig på.
”Vad sa du för något?”
Hans röst framstod konstig då den blandades med hans nyuppvaknade tillstånd. Av naturliga anledningar var han inte lika uppmärksam på vad som fortgick utanför. Saga, som inte var så intresserad, satt upp i sängen och spände med öronen i luften.
”Vad har hänt Saga?”
”Tysta! Lyssna som alternativ.”
Det behövdes inte många sekunder för att även han skulle höra hundarna och försöka att forma en bild av vad som hände utomhus.
”Det är förmodligen bara en räv.”
”Det är förmodligen inte bara en räv. Tro mig, det är något annat.”
De talade som om de varit gift ett helt liv. Som om de slutat att tänka och låtit livet leva sig in i en vana. Men Saga orkade inte intressera sig för deras kommunikation. Hon var mer intresserad över vad som hände utanför lägenheten. Något hemskt, något som skrämde de stackars djuren.
”Var ska du Saga?”
Hon svarade inte då hon inte fann något behov till det. Något triggade hennes nyfikenhet till att se vad som skrämde djuren.
Långsamt och försiktigt smög hon fram till balkongen, tryckte ner det kyliga handtaget och tog några steg ut i den regniga natten. Till en början hade hon svårt att kunna urskilja några djur, då regnet nästan täckte all sikt. Egentligen dolde inte rusket hennes sikt, utan fick sinnet att behöva koncentrera sig på annat. Det var nästan som om varje droppe vatten var tvungen att passera genom hennes medvetande innan den kunde nå marken.
Utsikten var vacker, även fast det regnade, eller rättare sagt speciellt för att det regnade, tänkte Saga. Hon kunde nästan se hela Ånge, då orten inte alls var speciellt stor. Från tredje våningen öppnade nästan hela samhället sig upp för hennes synorgan. Det var en gullig plats på jorden, där allt fick ta sin tid. Där man tilläts finnas, men oftast på grund av trångsyn, inte vara sig själv. Orten var bra, men allt för ofta inte människorna i den. De hade inte varit ute och sett världen. Även om de hade sett världen hade deras sinne stannat hemma. Det kunde verka stereotypsikt, men världen var allt för långt borta för lilla Ånge.
Download this book for your ebook reader.
(Pages 1-30 show above.)