© Copyright 2010 M J Walther
Crossroads
Ring!
Han vred sig i sängen. Vaknade till men förstod inte. Såg sig förvirrat om i rummet. Monika låg stilla och sov bredvid honom. Hennes nakna bröst hävde sig sakta upp och ned. Nattlampan bredvid henne skickade en skugga som rörde sig. Skuggan mot väggen. Joar såg på skuggan, såg på väggen. Rörelsen upp och ned. Tankarna vandrade åter mot drömmarnas land. Så lugnande. Så säker i sängen tillsammans med sin älskade. Så skönt. Så trött.
Ring!
”Vad i…” Han satte sig upp i sängen. Ruskade på huvudet. Någon ringde på dörren.
Tofflornas mjuka tyg smekte hans bara fötter medan han tog stegen ned för trappan. Vem ringer på dörren så här sent på natten? tänkte han. Monika hade inte vaknat. Bra. Hon behövde sömnen. När han nådde sista trappsteget lät han handen vila på räcket. Kallt i luften. Räcket var mycket kyligt.
Måste ordna med värmen, tänkte han. Han rös till. Fortsatte sedan de få stegen mot ytterdörren.
Det ovala synfält som kikhålet i dörren gav förvrängde kraftigt det som man såg. Allt blev smått. Såg ut att vara långt borta. Det stod en skepnad i skuggan. Entrélampan hade slocknat igen.
”Fan”, svor han tyst. Det gick inte att se vem som stod där ute. Huset de bodde i låg i ett lugnt radhusområde. Långt från storstadens vilda liv. Han var inte särskilt oroad över vem som stod utanför. Det var bara ovanligt med tiden. Klockan hade han glömt uppe vid sängen. Glömt att se efter vilken tid det var innan han gick ned.
Han brottades med sig själv. Skulle han öppna? Vem kunde det vara så här sent? Kanske låta det vara. Personen kanske skulle gå.
Just då sträckte sig personen fram mot ringklockan igen.
”Fan”, svor Joar, lite högre den här gången. Han låste upp dörren. Och tryckte ned dörrhandtaget. Han ville inte att Monika skulle vakna av ringklockan. Medan han tog ett steg åt sidan för att låta dörren öppnas kände han kylan smeka de bara anklar under morgonrocken. Små virvlar av dimma skapades av luftdraget. Dimman var så tjock ute att det inte gick att avgöra om det fortfarande var natt eller gryning. Ett grådaskigt sken fyllde hans värld. Skymning kanske?
En figur materialiserade sig ur dimman. Längre bort än han trodde sig ha sett genom kikhålet. En skuggfigur som gled fram över vita, små stenar som var hans infart mot dörren.
Joar var inte rädd. Det låg ett ovanligt lugn över hela situationen som han inte kunde förklara. Hans hjärta fortsatte slå mjuka slag i bröstet. Hans mun släppte ut regelbundna, varma andetag som genast kondenserade framför hans ansikte.
En man tog form. Klädd i mörkblå kostym och randig slips. En galet välkammad snedbena åt höger. Renrakad haka och ett leende som bärgade jungfruhjärtan till frukost. Ögonen rakt på sak. Skiftade i färg. Blått och grönt, fram och tillbaka. Vackert, tänkte Joar. Gudomligt.
”Får jag komma in?” Sammetslen barytonröst frågar honom något. Han förstår men hjärnan hjälper inte till.
”Visst”, säger han utan att veta om det är det han vill. Han tar ett steg åt sidan. Imma från hans andedräkt. Dimma utifrån. Vackra virvlar av dis, när mannen tar stegen in i hans hem. Går förbi honom där han står med öppen mun. Han känner sig lycklig. Det doftar av sommaräng.
”Tack”, får han som svar. Mannen går vidare in i hans hem och ställer sig vid det öppna köket. Det finns ingen vägg som skiljer köket från vardagsrummet. ”Stäng gärna dörren, det blir förskräckligt kallt här inne.”
Joar får tillbaka lite av fattningen när mannen är några meter från honom. Han stänger dörren och börjar röra sig mot köket. Lyset är tänt ovanför köksbordet. Ett högt bord med flertalet barstolar.
”Får jag slå mig ner?” frågar mannen. Hans blick går mot en stol.
”Självklart, förlåt. Så ohövligt av mig. Slå er ner.”
Medan Joar närmar sig köksbordet blinkar hans ögon en gång. När de öppnas så sitter redan mannen ned på en stol. Han har ett dokument framför sig. Det skimrar vitt. Joar förstår inte hur mannen hunnit sätta sig och plocka fram ett dokument på den korta tid som ett ögonblick tar. Men det oroar honom inte. Ingenting oroar honom.
”Jag har kommit för att tala med dig om en sak. En fråga som är dig mycket angelägen Joar.”
Joar sätter sig på stolen mitt emot. Han ser ned på pappret. Det ser ut att vara blankt. Svårt att avgöra eftersom det skimrar om det.
”Du är en bra människa Joar. Du älskar din fru av hela ditt hjärta. Du sköter ditt liv väl, är god mot dina vänner.”
Joar ser upp på mannens ögon. Från grönt till blått. Och tillbaka.
”Jag älskar henne över allt annat.” Han ler när han tänker på sin sovande fru på övervåningen. ”Jag älskar henne”, upprepar han.
”Jag kommer med dåliga nyheter Joar. Tyvärr, måste jag säga. Det är verkligen synd. Ni är ett sådant vackert par.”
Joar hör orden och känner ett litet stickande i fingertopparna. En avlägsen smärta som tar honom sakta tillbaka ur ruset han befinner sig i. Vad, tänker han. Dåliga nyheter?
”Din fru har kommit till slutet av sin levnad. Hennes tid är slut.”
Slut? Joar känner hur det börjar smärta i bröstet när han hör de fruktansvärda orden. Min Monika.
”Vad säger ni? Vad är det för fel på henne?” Han är fortfarande lugn men det smärtar när förvirrade tankar virvlar i hans huvud. Nej, det får inte hända henne något. Inte Monika. En första tår letar sig ner för hans kind.
”Tyvärr Joar så är det så. Hennes tid är kommen. Hon kommer snart hämtas från denna plats.” Mannen pausade en stund. Hans ansiktes bleka hy ligger stramt över kindbenen. Len och vacker. Overklig. ”Men det är inte därför jag är här. Hade det varit ett så enkelt fall som bortgång så behövs inte jag.”
Joar försökte tänka klart. Hans värld hade vänts upp och ned. Det får inte hända henne något. Tårar ur hans ögon. Ned på bordsskivan.
”Det är tyvärr så olyckligt att din fru är gravid. Du är på väg att bli far Joar. Jag vet att ni under många år försökt men misslyckats. Att ni båda över allt annat ville ha barn. Och ni skulle vara så fantastiska föräldrar om ni fick barn.” Mannens ögon fick en mörkt blå färg. Djup, nästan violett. Sorgsna. Ledsna. ”Men hon har inte nog med tid Joar. Hennes tid räcker inte till för att barnet ska hinna födas. Och det är därför jag är här. Vi har något mycket viktigt att tala om. Vi ska försöka komma fram till en överenskommelse.
När klockan ringer på morgonen vaknar de båda med armarna om varandra. Monika ler.
”Hej älskling”, hon ger honom en kyss och de ligger kvar en stund med armarna om varandra. ”Har du sovit gott?”
”Mmm. Sovit har jag. Men jag hade den konstigaste drömmen.”
”Vad älskling?” Hon ville alltid veta. Hennes leende, tänker Joar. Hennes leende på morgonen är det vackraste som finns.
”Liemannen kom på besök. Och han var klädd som en dammsugarförsäljare och talade som ett Jehovas vittne med en röst som Barry White. Kommer inte riktigt ihåg men det var en obehaglig dröm. Jävligt obehaglig faktiskt.
Hon ler bredare åt detta. Hennes ögon kisar som de alltid gör när hon ler. Hon är så vacker.
”Barry White sålde dammsugare med ett Jehovas vittne. Jag måste faktiskt hålla med, det låter väldigt obehagligt.” Hon börjar fnissa. Hennes näsa får de små, söta rynkorna när hon fnissar. Han skrattar med henne. Han älskar henne.
Tandborsten skrubbar tänderna energiskt och vattnet rinner från kranen. Han använder sin lediga hand åt att gnida bort imman på spegeln i badrummet. Det blir alltid imma när duschen står på. Monika sjunger inne i duschkabinen. Han skymtar hennes nakna kropp genom vattenångorna.
Han spottar i handfatet. Ser tillbaka på sin spegelbild. Det var en konstig dröm. Verklig. Han kom ihåg allt tills de satt sig ned vid köksbordet för att tala. Men inte vad de talat om. Mannen med den dova rösten hade varit magisk. Han skakar på huvudet åt detta. Fan vad gay. Hans spegelbild ler åt de konstiga tankarna. Tandborsten fortsätter sitt arbete.
Han kommer ihåg att han skrivit på ett dokument. Det sista som hänt var att han tagit en penna och skrivit under ett skimrande vitt dokument. Vad konstigt?
Det kliar till i bröstet. En liten stickande känsla där revbenen går ihop. En stickande känsla någonstans inne i bröstkorgen. Och han börjar hosta. Tar ut tandborsten och spottar ut tandkrämen. Det fortsätter att klia på samma ställe djupt i hans bröst. Han hostar lite hårdare. Det gör ont i lungorna. Hostningarna blir värre och han sätter sig ner på knä eftersom det blir svårt att stå upp.
”Är du okej älskling?” Monikas våta huvud sticker ut mellan ångorna i duschen. Hon ser ängsligt på honom.
Då slutar det stickande smärtsamma. Det släpper taget om hans bröst och han slutar hosta. Joar ställer sig upp igen och ser på henne med ett leende.
”Visst, det var inget. Bara lite hosta.” Monika ler tillbaka. Hennes ansikte visar lugn igen och hon återgår till duschdimmorna.
Han ser sig själv i spegeln. Fan vad konstigt, tänker han. Den stickande känslan är kvar i bröstet. Inte lika kraftigt som innan. Men den är kvar. Han släppte ifrån sig tandborsten. Skopar en handfull vatten i munnen och spottar. Det han ser oroar honom. Det är blod i handfatet.
”Jag har ett erbjudande åt dig Joar”, sade mannen med den dova barytonstämman. Hans blå ögon hade börjat skifta igen. Tillbaka till grönt. Bordsskivan mellan dem kändes som en öde landsväg. En väg utan slut. Mannen på andra sidan vägen var horisonten. Evigheten.
Joar var förkrossad. Hans Monika var gravid. Efter femton år av försök så var hon äntligen gravid. Men hon var dödligt sjuk och skulle inte leva länge nog för att föda barnet. Joar grät hejdlöst. Mannen satt framför honom med samma sorgsna uttryck.
”Erbjudande?” frågade Joar när han slutligen tagit sig samman. ”Vadå?”
Mannen såg på honom med samma intensiva blick. Hans läppar rörde sig. Orden ekade i Joars huvud. ”En själ mot två Joar. Din själ i utbyte mot två.”