EPUB Ebooks: Free ebook sample of "På bänken ska vi andas" by O.M. Jansson

På bänken ska vi andas

By O.M.Jansson

Published by O.M.Jansson at Smashwords

Copyright 2011 O.M.Jansson

På bänken ska vi andas

av

O.M.Jansson

Öppna fönster. Stänga fönster. Går inte att stänga fönster. Inte öppna heller. Solen lyser på grönt gräs från blå himmel utan moln. Vägg i korridor är gul och lång och jag går längs väggen. Stannar. I gul korridor. Nu kommer hon som säger hej i gul kjol. Jag säger hej och hon säger hej sen går jag vidare i gul korridor med dörrar och namn. Förnamn. Elna. Gustaf. Margareta. Och andra. Jag är Elna. Det vet jag. I gul korridor men nu svänger den och blir grön. Hus som är grönt. Grönt hus. Men inte här. Andra människor som springer fort. Det är inte här. Inte här. Inte nu. Här är allt långsamt och luktar gammalt. Grönt hus och äppelträd med solglitter och rött i glas. Is. Någon inte ful, vacker, ligger under äppelträdet vid det gröna huset. Inte här. Det finns ett brunt hus också. Det är inte heller här.

Gröna korridoren. En man står framför tavla med mycket färg. Det är berg och sjö på tavlan. Skog. Han klappar mig på huvudet och säger lilla vackra flicka. Långt vitt hår som alla här. Bara en man. Han vid tavlan. Tanter de andra. Som mig. Vita hår. Min hand är grå och skrynklig när jag klappar honom på huvudet och säger lilla pojke. Vi ler lite. Tror jag. Han står kvar och jag fortsätter gå i den gröna korridoren. Vitt tak. Gröna väggar. Grått golv av blank plast. Grön rock springer förbi och säger Elna. Hon eller han kanske sa hej före Elna. Så snabb. Färre år än mig. Oskrynklig. Efter halva gröna korridoren är det ljust i en matsal där andra sitter helt stilla i stolar med hjul. Idag har de huvudena vridna åt samma håll och slutna ögon. Jag tänker på kossor med horn och fläckar. De är inte kossor. Kossor i hage med stängsel vid ett brunt hus. En fiskdamm med rödgröna blad och stora fiskar av eld. Någon skriker att man inte får röra. Och dumma flicka. Fiskar av eld vill man röra om man inte dör. Är liten och lockig i världen det blåser på. Ända ner i magen. Solen går ner vid dammen och fiskarna slocknar en efter en.

Korridoren slut. Fönster mot kyrkan. Kyrkfönstret. Det ligger nog någon man känner under de där stenarna som det står namn på. Elna Laxberg står det inte. Karl på några. Eva på andra. Kanske Elna men inte den här. Den här tittar på kyrkogården med en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio......etthundratretton stenar cirka. Man ser lite av den här Elna i fönsterrutan. Spöke. Suddig. Håret som ett skatbo. Fåglar dödade vi. Jag och någon mer. En pojke. Lintott. I skogen är ett bo som går lätt att peta ner med fiskespöet som hängde i taket i boden. Stora näbbar på små nakna fågelungar. Näbbar med ljud som skär. Då slår vi. Lintott och jag. Bankar med lång gren. Ibland missar vi och bara halva fågeln dör. Sen är det fågelmos och näbbar på hela marken. Lintott i kortbyxor och rödrutig skjorta. Han står nära. Ligger nära på rutig filt. Sommar mitt i skogen på fält. Jag är ett barn. Lintott är ett barn. Alla är barn.

Vita spöken kommer ut ur kyrkan. De ler med stora bilar och läppar. Stora kramar av stora mammor och pappor. Sen är alla borta. Bortkörda i bilar. Mot tårtor. Tårta äter vi här innan någon dör. Det vet man. Elna vet. Jag är i fönstret. De andra finns i sina fönster. Aldrig i mitt. Alltid bara jag. Utom när den Långhåriga är här. Med barn. Kommer alltid med frallor. Te och frallor i mitt rum. Och barnen säger hej och sen tittar de i sina händer och trycker på sina små telefoner. En lek verkar det vara. Bredvid varandra och alldeles tysta. Den Långhåriga klappar mina kinder tills de bränner och frågar om jag har det bra. Det svarar jag att jag har. Då ler hon och går. Barnen vinkar från dörren med den lediga handen. Det kommer ett spöke till ut ur kyrkan. Tomma gården som var krattad. Ingen som väntar. Steg i gruset sen springer spöket mellan gravarna. Fort fort och hoppar över staketet. Ingen tårta eller kram.

En annan dag hämtade de mannen med västen. Kanske igår. Inte i morgon. Ibland kan jag se när de kommer till kyrkan i kista. Det är en kista men jag kan se vem som ligger i den. Han med västen såg jag. Med händerna knäppta ovanpå västen som han virkat själv och alltid pratade om. En dal eller flera dalar var den från och han själv fanns som en prick utanför ett hus. Alltid hade han den på sig. I kistan också. Jag vet inte hur jag kan se genom locket. En annan gång såg jag en som brukade vara här i röd kjol. Och säga hej. Hon låg under ett lock i en blus från utlandet. Svart och orange. Hon vinkade mot mig när hon var på väg in i kyrkan. Som om hon var glad. Att få åka och att se mig. Jag vinkade och en i färgglad rock såg det och kom och pratade. Vinkar du åt Kerstin? Vad snäll du är. Du är snäll du Elna. Kom så dricker vi kaffe. De säger alltid att vi ska dricka kaffe. Eller sova. En pratar som en väderkvarn. Det är bättre än sova och kaffe. Väderkvarnen är inte från Sverige. Hon är svart. Som mörk choklad och vet inte i vilken ordning man pratar. Orden går hit och dit och vilse. Ibland förstår jag dem. En man finns det. Och två barn. Och en man till. Och så en massa murmeldjur utan namn.

- Elna, nu du duscha med mig.

Oftast Väderkvarnen som duschar mig. Hon är snäll. Tar av mig kläderna som om jag var ett barn och sätter mig på plaststolen med hål i botten. Sen går hon till andra. Jag får sitta i värmen i vattnet. Kan luta mig mot kalla vita väggen som blir varm. Följer vattnet från huvudet ner till fötterna. Blir ren. Sen kommer Väderkvarnen med plasthandskar och sandpapper och skrubbar bort min kropp. Nu du luktar äppelstjärt säger hon varje gång hon stänger av vattnet. Kall på en gång. Gamkroppen fryser. Hon gnuggar mig som en deg tills jag är fnösktorr och varm igen. En arm håller hon runt min midja när vi går till kläderna på sängen.

- Så Elna, långa vandringen.

När hon klär på mig berättar hon.

- Josef borta hela natten. Vad man göra? När jag ringa till lilla telefonen han säga att han vara hos kompis men jag vet han ljuger för mig. Va? Sin egen svarta mamma i ansiktet han ljuger. Hur man göra Elna? Barna inte lyssna. Du säga mig Elna.

I gröna huset. Elna och barn. Jag och barn. Barnen är små och jag är ung. Vi lägger ett pussel och varje stad är en prick. Varje prick pekar barnen på och säger Där är pappa och de kanske har rätt. Två barn är det. En flicka och en flicka till. Elnas barn. Mina barn. Vi pratar om pusslet kan jag höra men ingenting annat. De verkar så tysta. Flickorna. Jag är också tyst. Som en mus i ett grönt hus. Många trappor. Några upp. Andra ner.

- Ibland jag vill slå honom Elna. Jag, den bästa av mammor i världen, vill slå mitt barn. Man får aldrig slå sitt barn. Visst Elna? Det får man inte. När jag se stora som slå små jag alltid går fram och slår de stora i huvudet med min väska. Annars de aldrig lära sig. Aldrig slå de små. Jag vet inte vad jag göra Elna. Mitt barn kanske blir tjuven i tidningen. Jag får läsa om mitt barn i tidningen! Jag vet det! Elna, snälla hjälp mig. Nej, du inte kan hjälpa...

Väderkvarnen är stor och varm. Kryper ihop med huvudet på min mage. En människa nära. Bara Väderkvarnen vill. Den Långhåriga med barnen gnuggar mina kinder men det är inte samma sak. För Väderkvarnen är jag en mage och värme. Klappar hennes krulliga hår och varma kind. Tycker om henne. Mycket.

Gula korridoren. Mot kyrkfönstret i gröna. Alldeles tom. Korridoren. Jag har de blåa kläderna idag. Glad i blått. Fick ligga kvar i sängen idag. Snäll grön rock. Fick vakna till och kissa själv. Bara jag som kan. De andra går med stora blöjor och luktar. Inte jag. Jag är stor. Snälla gröna rocken sa det. När jag klätt på mig sa han jag var fin och vände på kjolen. Sen satte han en blå rosett i mitt hår. Vacker som en dag sa han och jag är fortfarande glad. Gula korridoren. Hör någon säga nej, nej, nej och gråta och skrika ända ut till mig i gula korridoren. Jag stannar och lyssnar på nej, nej, nej och på gråten och på skriken och andra arga röster som säger så. Eller mer SÅ! som om den som säger nej, nej, nej var en labrador. Eller cockerspaniel. Vit och brun. Vid bruna huset är det en hund av guld som är glad med hela kroppen. Jag borstar den varje dag nere vid dammen med fiskarna av eld. Guldhåren sparar jag. I en plastpåse. Lintotten pratar konstigt och gråter när flygplanen flyger. Någon tröstar. Mor tröstar. Min mor tröstar honom men han är inte min bror. Min mor känns inte som min mor. Vi vinkar till de grönklädda som går på led och ler med bössor på axlarna. Far sätter på mig den gröna mössan innan han går. Och vi vinkar. Det är en tunnel av gröna grenar och far blir mindre tillsammans med de andra i grönt. Guldhunden ylar och drar. Nej, nej, nej hörs det igen och en i grön rock säger åt mig att gå. Jag går. Mot gröna korridoren. Ljusa rummet med matbord där det är tomt. Sen kyrkfönstret. Halvsol på gröna gräsmattan runt gravarna med stenarna med namn. Inte mitt. Vita moln som tar en, två, tre, fyra, fem, sex, sju.... nittioåtta sekunder från kyrktornet till skorstenen. De har gömt det. Huset med stora ugnen. Men skorstenen syns. I fickan har jag ett papper. Det står att jag vill brinna. För jag tycker inte om maskar. Vill ringla upp bland molnen. Jag syns i fönstret. Blåa kläder.

- Inatt Elna jag var i himlen. Han var snäll mot mig inatt. Tänk om han alltid var det. Då det inte skulle vara så jobbigt att leva. Visst är det jobbigt att leva Elna? Var din man snäll mot dig Elna? Inatt det var fantastiskt. Och länge! En timme, två timmar han var i mig. Och kysste mig och inte slog. I morgon det säkert som vanligt. Stora pillesnorren i torra mig. Två sekunder sen sur som ättikan i kylskåpet. Varför Elna kan han inte vara snäll mot mig. Jag är snäll mot honom men inte han snäll mot mig. Inatt, ja, men inte annars. Jämt sur. Alltid allt fel. Vad jag än göra inget riktigt bra. Jag tror det är att han inte jobba. Jag tjäna pengarna och han få av mig. Som att smörja hans ansikte med bajs det är. Vet du Elna vad han göra hemma i landet? Jag har berättat? Inte berättat? Han odla bästa majsen i världen. Bara hans majs som växa när andras dö som fnöske. Dåligt med vatten men han få det att växa ändå. Andra se upp till honom. De komma till honom med problemen. Prata med honom när de inte veta. Om allt de komma. De se honom som klok man för han vara det. Nu är han ingenting. Bara hemma och sur eller på föreningen. Jag vill inte gå till föreningen. De leva i det gamla. Alla vilja tillbaka till det gamla men det gamla borta. Nu vi leva här. Här är vårat nu. Och de alltid suragubbar...

Väderkvarnen är tyst och tittar på mig. Jag tittar på henne. Är tysta och tänker på varandra. Signal börjar tuta. Det lyser en siffra på en svart tavla i taket. En siffra är en människa. En av oss men inte jag. Någon vill bajsa eller kissa eller säga att den finns. Eller att den gjort det. Bajsat eller kissat eller funnits. Tänk om den bara säger att den dött. Jag var rädd för att dö när jag inte skulle dö. Nu är jag inte rädd. Nu ska jag dö. I morgon kanske eller dagen efter den. Är glad varje gång jag får vakna för då har jag inte dött. De flesta dör på natten. Då passar Arvid Bengtsson på att hämta dem som ska dö. I ljusa rummet vid maten var det en som dog i ärtsoppan. En grön rock trodde att han sov. Lyfte upp och torkade av ansiktet. Sen släppte gröna rocken den som dog och han dök i soppan en gång till. Då förstod de att han var död. Han slapp äta mer.

Ibland längtar jag efter att krama någon men alla luktar kiss. Försöker minnas när jag kramat som ung och glad. En flicka och en flicka till. Har jag. Men minns ingen kram med pappan till dem. Han som var så mycket borta. Hon med långa håret kom först tror jag. Hon ser lång ut. Ibland kommer det långhåriga skolbarn hit och går med mig. De är här en vecka för att lära sig vara med såna som mig och de andra. De tar min armkrok och går. Jag går med. De frågar om de går lagom fort. Jag säger ja. De frågar igen och jag säger ja. Och igen. Ja. Jag vill ha lugn och ro vet jag att han sa pappan när han kom hem. Till gröna huset. Vet inte varför jag kom på det. Det hördes i huvudet. En flicka och en till. Och jag. Tysta som möss. I vår längtan. Vid vårt pussel. Nu visste vi vilken prick han var i. Nu var han däruppe. En trappa upp. En trappa ner var källaren. Min källare. Vi satt i mitten och vågade inte röra oss. Kärlek, kärlek på väggen där, säg mig vem som tystat i landet är. Pip, pip. Jag klappar deras huvuden med mina två händer. För rädd att älska dem.

Gula korridoren gul. Gröna korridoren grön. Är i gröna. Vid kyrkfönstret. Ende mannen står där och tittar ut. Vi säger vårt pojke och flicka. Sen tittar vi. Han säger att han längtar. Till bänken därute. Framför kyrkan.

- Att få sitta och andas.

Säg att du vill säger jag. Han kisar. Jag vet inte om jag finns eller är något annat i hans huvud. Kanske en galenfé med trollspö och kaffetermos. En bänk i sol och kaffetermos med mugg. Då vill man inte dö. Då behöver man inte gå.

Det är mat. Står på en svart tavla vad det är för något. Som på restaurant i Paris. Oxjärpar har de inte i Paris. Där åt jag kreppad pannkaka med krämad ost. Med en annan mamma var jag där. En liten och grå med stor näsa. Nej, det är ingen spegel. Vi skrattar. Hon och jag. Åt oss själva. Två små mammor i Paris utan spis. Ja och nej går bra. Kreppad pannkaka med krämad ost. I gröna huset sa han usch och gick. Oxjärpar med sylt och kokt potatis. Mjölk eller äppeljuice. I solljuset genom gardiner. På vitt bord av plast. Halt och rent. Oändligt tyst. Tre ska matas. Inte jag. Någon frågar varför jag gråter. De tittar inte på mig när de frågar. Det behövs mer salt. Oxjärpar blir gott med tårar.

- Jag vill prata

hör jag mig säga. Utan att titta på mig säger någon jamen gör det då och fortsätter mata. Slapp mun med rinn. Brunt hus bakom mina stängda och rinnande ögon. Sol och värme och jordgubbar. Varma jordgubbar fyller munnen. Ingen ser mig och Lintott. Vi ligger ner. Jordgubbar på filten snart slut.

- Säg jordgubbe.

- Jordgyppe.

- Gubbe.

- Gyppe.

Inte stora men kysser med tungan. Han har lärt mig. Annat också. Rör varandra tills lyckan kommer. Fem lyckor på raken. Sen är benen svaga. Farligt med lycka. Ingen får veta. Han berättar om hemma. Kallt och lera och hunger. Gevär och skrik. På båten sjöng de om landet sen. Och glada dagar. När flygplanen landat ska han hem. Mig ska han ta med.

- Dy är min jordgyppe.

Han äter mig till lycka.

- Jag orkar inte! Mitt huvud balkong som spricker i hörnen. Och alla ramla. Alla skriker vad jag göra. Jag vill inte! Inte göra allt! Det är som alla invalider utom jag. Jag ska göra. Inte de. Fy för fan! Förlåt jag svära men jag orkar inte. Hur jag göra? Du veta Elna liten? Stora kloka gummor hemma de berätta allt. Ett problem, de alltid veta hur problemet borta. Här jag kloka gumman! Jag? Jag är ingen klok gumma. Vill inte vara någon klok gumma. Bara vara jag. Liten människa i tjocka kroppen.

Jag stänger dörren. Väderkvarnen får ligga ner. Nybäddad säng. Min säng. Jag rör i krulliga håret.

- Du vet du Elna lilla.

Jag rör på stängda ögonlock. Stora läppar. Vacker näsa. Bara Lintott som rört mjukt. Inte sen. Som uppvuxen. En flicka först och sen en till. Sen fanns ingen kvinna. Ingen man. Eller varma ord. Inga jordgubbar. Stora vackra negerkvinna i min säng. Lyssnar men lyssnar inte. Fortsätter leva med en man. Och en annan. Eller samma. Olika. Bra och dålig. Jag kysser lätt på kinden.

- Lämna din man.

Jag som säger. Väderkvarnen blundar tryggt. Hör eller inte. Vet eller inte. Vackra kvinna bli smekt. Innan allt är över. En dag känner du. Allt är över. Du rör din arm men utan nytta. Allt över. Bara du. Ingen annan. Oändligt tomt. Alla vägar är långa som helvetet. Men man får inte korta av vägen. Det är mer än förbjudet. Inga piller. Inga djupa vatten eller höga hopp. Allt är förbjudet. Ingen får fuska. Lev din meningslösa fan. Så tänkte jag förut. Nu tänker jag ingenting. Inte till mig själv. Jag pratar inte med mig själv längre för jag får inga svar. Tankarna går bara en väg nu. Inte tillbaka.

- Sov alla, sov alla...

Väderkvarnens ögon är stora som fågelbad.

- Du rolig lilla Elna. Sjunga för stora galna negertanten.

- Lilla barn...

Klapp på kind och huvud. Blundar knappt. Ändå är hon borta. Sängen är varm där hon legat. Luktar gott. Nästan som kärlek.

Kyrkfönstret. Någon har ställt en stol. I sol. Varm med gravarna framför ögonen. Ingen är min än. Det vet jag. Sjöng en gång på en pojkes begravning. Skulle inte ha dött. Levt länge men gjorde det inte. Bredvid det gröna huset skulle han ha fortsatt leva. I likadant grönt hus. Ena dan gjorde han det. Nästa inte. Vaknade inte. Drack kaffe sen med mamman. Klappade kinden. Hon fanns inte heller och jag sjöng. Som en ängel försökte jag sjunga. Kärlek för honom att ha med sig. Lillpojken. Gården utanför tyst länge länge. Som svart hål dit ingen vågade gå. Skjuten av orden i nacken. Orden utan bokstäver som tynger dig ner mot gatan och skrapar dina ben tills blodet visar vart den fega gått.

Gravarna sjunger i mitt huvud. För mig. Stor stor kör av världar som snurrar fast de är så stilla. Gråsten och granit. Värme. Många armar som längtar att hålla. En till. Mig. Värme och lugn. Bara jag vet att man talar med varandra sen. Kanske han också. Den ende mannen. Om han också ser dem som vinkar genom kistan är vi två. Vi kan vinka tillsammans och undra när.

Har aldrig talat så lite om döden som här bland de levande döda. För det är vi. Vi finns inte. Hit till oss får man betalt att gå. Antingen lön per timme eller del i arv. Alltid blir det något. Jag köpte en tysk brödrost när barnen flyttat. Sen dess har jag inte köpt något annat än trosor och de köpte jag per postorder. Det är kärlek tror jag. Att spara mynt. År ut och år in av kärlek. För att de ska ha det bra. Att ens död blir något bra för dem. Den Långhåriga och den andra. Den andra. Det var någon av dem som skrek åt mig en gång. Att jag var hemsk.

I mörka natten sjunger de bästa fåglarna. Alla färger i det svarta. Alla sånger utan ord. Ändå så mycket mer än människors galande. Minns andra ljud i natten. I det bruna huset. Någon andas konstigt. Går i den korridoren fram till De Gamlas dörr. Mörkt. Ser inget. Tänder lampan på De Gamla. Han på henne. Ingen dör men båda skriker dumma, dumma flicka.

I natten och svarta är det bara mitt huvud jag ser. Allt som hänt. Hur jag än vill så kan jag inte börja från början. Det kommer när det vill. Inte när jag vill. Film som inte kan stoppas. Inte stängas av. Inte tystas ned. Går i natten i korridoren här. Inte gul eller grön. Bara mörk. De tror jag sover pillersömn. Som de andra. Men sväljer inte. Vaken men inte naken. Hör de andras snarkningar och sömnprat. Ja pappa. Nej mamma. Aj. Inte det mamma. Jag tror pappa... Lägger över dem täckena så att de dör varma om de skulle passa på att dö inatt. Smita iväg som rävar från livet. Förvandlas till vita hästar över himlen med stora vingtag uppåt. Då skulle jag vinka till dem. Jag vinkar till alla. Kyrkan är vacker i natten. Svävande över svarta marken. Över de nedgrävda. Stege för att komma in. I gryningen dunsar den ner framför prästens fot.

- Godmorgon lilla Elna. Sovit gott? Du höra, jag blev knådad igår av massör. Oh, stora starka massör bonkade hela min kropp. Sen alla bekymmer borta! Jag må som en rådjurshona på grönbete. Nu jag bonka din kropp. Jo du måste känna hur man må. Snälla Elna. Lilla Elna, jag vill göra det för dig. För att du ska må så bra som jag gjorde. Bara lite...

Hon oljar in mig som en fläskfile. Stora svarta händer över hela kroppen. Rycker och sliter och trycker. Njuter som jag inte minns. Att jag gjort. Sen då. Med den andra lilla i Paris. En annan människas händer mot min hud. Att känna värmen och varje rörelse med varje finger. Fingertoppar i nacken. Fingertoppar om halsen. Kläm åt om min hals säger jag inte. Men vill. Nått upp till viljan att dö. Tillräckligt glad för att vilja. Annars långt nere. I vandringarna. I fönstertittarna. I tankarna. För långt ner för att nå upp till höjden från vilken man kan dö. Vet inte varför. Ingen kraft. Ork. Svarta varma händer. Vill att de ska leta sig längre ner. Inte bara ryggen. Sära havet och vandra negerkvinna! Leta fingertopp! Leta! Men rygg och nacke är också skönt. Hon klappar min kind.

- Inte somna lilla Elna. Nu du må bra? Bra. De andra jag inte vill knåda. De lukta som träskmark hemma. Du lukta nyssälskad nyponros. Vet du Elna liten? Kanske vi flytta en dag eller en annan. Inte långt! Nej, jag vara kvar här hos dig, men bort från de andra negrerna på balkongerna. Alla titta på alla och skrika vad de veta. Ingen veta något! Jag säga dig att ingen veta något. Om något! De tro de är så kloka för de svarta i skinnet. "Dumma vita sillimjölkar" de säga och mena dig. Och andra. Att ni skulle vara dumma! Det är de som är dumma. Dumma som tuggande kossor. De säga att ni är dumma för att ni inte ge dem jobb. Varför ni ge jobb åt svart fåraherde när det finnas vita med skola i huvudet? Kan du säga mig det? De tror de ska lysa klokhet på er med svarta skinnen. De bara lysa fattigdom på er. Varför ni tycka det vara bra med det? Fortsätt tyck Elna. Jag tycka som du och flytta från Rinkeby. Till Kista vi flytta. Fler vita i Kista. Två minst. Nej jag skoja. Säkert fyra.

Hela dagen hennes varma händer kvar. Mot kroppen. Har en kropp. Har inte tänkt på det på länge. På den. Vid kyrkfönstret. Känner på min hals och nacke. Så långt jag når på ryggen. Den är kvar där. Kroppen. Fortfarande varm. Ende mannen kommer och ställer sig bredvid mig. Han klappar mig på huvudet. Jag lägger en hand på hans nacke. Hans ögon ändras. Ser längre in i mina. In i mig. Han finns. Jag finns. Han lägger en hand om min nacke. Andra handen där idag. Varm och stor. En fingertopp rör sig på halsen. Känner en ring lite kall. Hans tidigare liv. Jag kastade den ring jag hade. När han dog kastade jag den för att slippa se. Till vattnet gick jag ner. Gula löv och is i vind. Han var redan nedgrävd av människor i svarta kläder och röda spadar. Den svarta jorden skyddade mig. Gav mig rätt att öppna dörren utan att tänka. På honom. Vad han ville. Det var det som blev. Jag gick ut. Benen gick själva. När de andra gått och åkt hem till där de bodde nu. Jag gick tillbaka till graven. Gick med höga klackar över den svarta jorden. En rektangel lugn. Kastade ringen i en våg och gick hem.

Isterband och en liten kopp medicin till lunch. Piller. Vitamin säger de. Sväljer. Alla glada. Alla sväljer. Ibland skålar vi. Med våra små plastmuggar. Här säger skålar tock. Inte kling. De andra. De byts ut hela tiden. Flyger iväg på sina vingar. De lyckliga vingarna. Bara jag och Ende mannen kvar sen jag kom hit. Igår kom en tant som fortfarande är brevbärare. Går omkring med ett brev som ska lämnas till någon hon inte hittar. Anna-Stina Grönsjö heter hon. Som ska ha brevet. Hon vet inte vad hon själv heter. När jag sa att hon skulle sitta ner vid sin kaffekopp hade hon inte tid.

- Inte tid. Brevet. Brevet måste...

Idag satte de upp hennes namnskylt. Anna-Stina heter hon.

Idag kom det musik till oss här. Var glad innan och väntade. Sen kom de. En gammal med dragspel. En ännu äldre med gitarr. Och så ett fruntimmer så gammalt att hon stod för sig själv. Rösten hennes sprack men värst var ansiktet. Så påmålat att det såg ut som en skjortkrage. På en väldigt spräcklig skjorta. Skämdes för att vara kvinna. Om jag nu är det längre. Var vacker en gång. Grannen var kär. Andra grannen också. I gröna huset. Nu har jag skäggstrån på hakan och ögon utan bryn. Utan hår hade jag hetat Emil. Ende mannen vackrare kvinna än mig. Men han verkar tycka om mig. Lutar sig mot mig när vi tittar på gravarna. Tar min hand och säger igen att han vill sitta på bänken. Jag ska ta kaffe. Det har jag lovat.

- Min lilla russinkaka! Är vattnet lagelomt? Annars jag fixa jag. Bra. Du fina kroppen Elna! Stark och vacker som en buffelhöna. Du säker du inte afrikan? Gamla kvinnor hemma de se ut som du. Här alla bli skrynkliga och hudarna falla mot marken. Hemma gamla kvinna lusa lusten hela livet. Alla vackra släta kropparna. Som du Elna! Du kär? Du lusa av kärleken. Om du vill jag hjälpa...

Jag lyfter min hand. Hon tystnar. Först tittar vi länge. I varandras hjärnor. Sen skrattar vi. Hon tvålar in hela mig. Hela mig och jag blundar. Är inte här. Väderkvarnen är inte Väderkvarnen. När pusslet var lagt och rätta pricken var långt borta. Väntar. I mörkret. Olåst dörr som öppnas. Törs inte andas. Steg i trappan. Törs inte andas. Han kryper ner. Inte ensam under täcket. Ingen av oss törs andas. Bara stilla. Stilla. Nära. Hur det kunde vara. Båda känner hur. Det kunde vara. Sen går han. Bara en dörr bort. Hör hur han stänger sin dörr. Jag ligger kvar i mörket. Träffar dem dagen efter. Talar med hans fru över staketet. Blommor och gräsmattor. Barn och skoldanser. Vill skrika vad jag gjorde igår. Med hennes man. Han som ville. Jag som ville. Varmt och härligt.

- Nu du lukta äppelstjärt! Åhh, om jag va gubbe jag äta upp lilla hela dig Elna. Du är läckra biten på spettet! Kan man vara kär i gammal tant som du fast man vara ung kvinna själv? Som jag. Säg mig Elna? Är jag sjuk om jag kär i dig? Nej, jag skoja mest. Du sluta titta sådär! Jag skoja ju. Kom. Kalsongerna på...

Påfågelmånen rör sig. Jag får inte vara här. I natten. Ska sova bredvid de andra utan drömmar och mål. Tänker bäst på natten om jag inte tar tabletten. Och det gör jag inte. En tanke kan vara lång. I natten. Tre minnen om månen. I gröna husets trädgård. Grannen som funnits i mig satt med sin fru på andra sidan planket. Hon med ett barn i magen som satte sig i min mage. Allt vi bestämt om att fara. Bara han och jag och mina barn. Det försvann. In i hennes mage försvann det. Han var en bra man som aldrig skulle lämna henne där. Han skulle stanna och jag ville inte att han skulle komma om han inte ville fara. Med mig. I den påfågelmånen grät jag tyst på andra sidan planket fast jag var lugn och ensam och barnen sov.

I det andra månminnet den här natten är jag också själv. Jag sitter på kanten av min minstas säng. Hon är vacker men sjuk. Varm och våt om kinden. Håller min hand på hennes hjärta. Det slår fort fort fort. Fort. Månen lyser in på hennes hud och gör den vit. En kort sekund tror jag att Gud är i den där månen och vill hjälpa mig. Och henne. Hela henne. Min hand är våt av hennes svett. Hon skakar lite. Så blir allt stilla. Hjärtat som slog slår inte mer. Och jag tittar inte på henne. Vågar inte titta på henne. Min minsta. Som är som jag. Vågar inte se hennes min. Hennes mun. Min hand blir kall. Kall och stilla. Jag ser bara mot månen vit. Frågar. Ber. Överlämnar mig själv. Allt av mig. Ännu en stund är allt stilla. Jag. Månen. Hennes hjärta. Sen pickar det i min hand som en liten fågel. En påfågelunge i månens sken. Sitter kvar hela natten med handen på hjärtat som slår och ögonen mot månen.

I matsalens fönster ser man vanliga hus i mörkret. Hundra svarta fönster och tre med ljus. Tre ensamma män med varsin morgontidning. Så satt han i sista minnet den här natten. Den som var min make. Som gift sig med mig en gång i tiden av en anledning vi båda glömde snabbt. Mitt ja också utan anledning. Där satt han nu. När natten var slut skulle han åka sin väg. Till en prick på pusslet vi aldrig kunde lista ut. Mina barn och jag. Jag hade inte väntat mig något tal. Inte att han skulle tala med mig alls. Fullmånen höll varulvar och oss vakna. Fick vattnet i benen att flöda och spränga. Skulle sätta mig tyst mittemot honom och dricka mitt vatten. Och sen gå ner och fortsätta vara vaken i sängen. Men han talade. Till mig.

- Jag kommer inte tillbaka mer. Ja, du bryr dig väl inte. Det är väl skönt att slippa mig. Jag vet att jag inte är någon bra människa. Eller jag har förstått det...nu. Att jag har förstört för er. Och jag känner att jag inte kommer att kunna ändra mig. När jag tittar på dig och barnen känner jag ingenting. Då är det något som är fel. I huvudet. Då är det bättre att ge sig iväg. Jag kommer inte att dö men jag kommer att försvinna. Tänkte åka innan barnen vaknar...

Men barnen hann vakna. För första gången på länge åt vi frukost tillsammans. Han försökte titta ner i bordet men ögonen lyftes upp mot de två flickorna i soffan. De var tysta som alltid. När han sa hejdå märktes inget men jag såg på hans rygg när han gick mot bilen. Att han grät. Han ringde ett par dagar senare och frågade om han fick komma hem.

- En gång till...

Männen bläddrar sina tidningar. Letar efter lyckan som sover i rummet intill. Här sover bara olyckor på väg in i bomullsland. På natten kan jag beskriva dagen men inte tvärtom. Ibland är jag för gammal för att stå emot vitaminen. Gör som de vill. Då luddar sig orden och svävar. Får kämpa för att hålla dem på led. Inte låta dem fara fyra åt gången ut i sången som ingen har skrivit. När saker inte heter något utan bara är. Former av något utan namn och används till något ordlöst. Underbart när andra talar och ludden liksom stannar kvar inne i huvudet. Allt som strömmar över en hindrar bomullsland att komma. Att spridas. För stunden.

Nattens klara ord. På led. Kryper ner i min säng och är på rätt plats när de kommer. Korridoren snarkar av död sömn. Drömlösa huvuden med tandlösa munnar. Jag går in till Den Ende mannen och ger honom en puss på kinden. Ska berätta hur man gör när man inte sväljer. Att man inte måste. I morgon.

- Elna min minsta älskling! Morgonen ljusnar redan. Vakna Elna lilla, jag klia din rygg så du vaknar bra.

Varma händer igen. Vad de väcker de varma.

- Han är utsparkad Elna! Som en fotboll utan luft jag sparka honom ut. Och jag mår bra. Idag jag ska vara snäll mot alla för att livet är snällt mot mig. Och Josef, min bovson, han är ingen bov mer. Han jobba dagiset nära. Barnen älskar honom Elna. Och jag tro han bli gangsteren i tidningen... Dumma jag va?

Gröna korridoren till kyrkfönstret. Efter frukost. Efter vitamin. Kärleken är. Där. Inte här. Människor glada för allt som inte händer här. Här händer ingenting. Den Ende mannen såg konstigt på mig. När jag sa att han inte skulle svälja sömnen. Vara vaken med mig istället. Prata med mig. I mörkret. Natten. Tittade konstigt. Står bredvid mig med tomma ögon. Ser samma gravar som jag men tänker inte samma tankar. Kan inte. Kunde en annan dag. Måste tänka inatt.

Runt kyrkan går människor i svart. Lyser sin sorg in till mig. Som om jag inte kände. Många barn. Kistan kommer. Liten liten. Bärs av barn. De vinglar lite. Snubblar på sina tårar. En av dem som inte springer mer. Skulle ha sprungit. Skrattat. Bara levt. Ser honom genom locket med snedbena och lugn. Han sörjer inte. Vet redan. Jag ser ingen som lyser mamma. Mor. Pappan går själv. Stor och stark. Vet att sonen ser honom. Ska vara stolt över honom. Tror att sonen är stolt om han inte gråter. Inte gråter inte sörjer. Sonen halvsätter sig upp och tittar på sin pappa. Gråt snälla pappa jag vill och pappan träffas av pilen och faller ner på knä. Sonen ler lugn. Försvinner in i kyrkans mörka öppning.

Bara jag som ser. Ensam vid fönstret nu. Den Ende mannen leddes iväg som en dynghög. Lukten stannar. Lyfter mig bakom stängda ögon till bruna husets baksida. Mot bonden. Och Lintott. Kröp ut med Lintott bland höga havren. Bara himmel och inget annat. Lyckan kommer så lätt. Flera gånger. Vi pratar nakna. Galna. Märker inte bonden med storstövlarna. Ser oss och skriker med ögonen. Säger inget. Sätter sig ner. Vill se våran lycka. Bara titta. Reser sig plötsligt och går. Stannar med ryggen mot oss en bit bort. Går sen vidare till sitt. Vi går ner till bruna huset och är barn. Saft och drömmar i huset av glas. Och en mor av plast med ledsna ögon ut mot sjön. Hon längtar efter far som vaktar havet mot ryssen. Vill att någon ska vinna så att far kan komma hem och vara. Vi vet att när far kommer ska Lintott hem. När allt är bra igen ska Lintott hem. Får inte säga att de kan kriga lite till men det är det jag vill. Lintott och jag är i ett rum med fred och lyckor och fiskar av guld och drömmar och saft.

Fredag säger de att det är. Då ska alla vara glada. Ha roligt. En tar på sig glasögon och pratar som man gör i Göteborg. Sen spelar vi bingo. Bertil fyra! Fem ropar va. Ingen hör. Alla skriker. Någon ropar bingo. Fel. De gröna rockarna skrattar. Andra färger också. Skrattar. De har roligt. Viker sig och håller händer för ansiktet. En del är bleka och sura. Andra svarta som kol. Några vackert bruna. De skrattar. Leende munnar och vita tänder. Väderkvarnen skrattar också. Jag skrattar. Alla är glada. Det är fredag.

Sitter hos Den Ende innan tabletten kommer på silverbrickan. Silversömnen.

- Jag stoppar den här och låtsas svälja.

Visar och pekar och klappar hans panna. Vill prata med honom inatt. Inte ensam i natt. Prata så klart det går. Vill känna mina ord gå in i en annans ansikte. Annan människa. Se ögonen ändras. Av mina ord. Munnen le. Munnen sur. Eller... Längtar så mycket. Till tårar. Ingen tror att det känns. Att bomullsland är ett lyckligt land. Ingen vet. Om och hur. Den Ende kanske åkt för långt in i bomullslandet. Börjat njuta av de mjuka kanterna. Av att andra gör allt.

- Sitter du här och pratar Elna? Nu får du gå till ditt så kommer jag snart.

Rör Den Endes läppar för att han ska minnas. Minnas mig och inte svälja. Ge mig en klar natt med regn av kärlek från stjärnorna. Det fanns ett fönster i gröna huset där jag också stod. Som kyrkfönstret här. Fast där grät jag tårlös gråt. Kändes som jag inte kunde öppna fönstret. Om jag gjorde det skulle jag döda mina barn. Trodde jag. Som om. Han stannade. Jag stannade. Alla stannade. Vi var kvar med våra oförstående ringar. Vid fönstret stod jag kvar. Jag fortsatte att gråta utan tårar. Lärde mig tycka om den gråten. Det fanns en värme i den som bara fanns där. På de torra kinderna.

Sömnen är utdelad av liten kines. Trippar ut på små fötter för att vila lugnt. Tio små gamlingar ligga i sin säng. En ramla ur så var de bara... Inga dörrar knarrar här. Ett svepande ljud över plastgolvet. Nattkorridoren sover. Från Den Ende kommer ljus genom dörrglipan. Han sitter i sin säng och väntar på mig. Ser glad ut. Att jag är där. Skulle vilja måla honom där han sitter. Visa sen så han minns. Vi går ut i natten. Bara korridoren. Tar varsin stol under armen och går. Jag och han. Den Ende. Spöken är vi. Som tassar tyst. Raggsockor har vi allihopa. Inte på händerna. Han håller min hand som den vore ett rep nerför en vinglig trappa till havet. Jag håller hans som en påfågelvinge. Det vi ser av varandras ansikten skrattar. Åt den andre. För att vi smyger så märkligt. När vi är framme vid vårat fönster ställer vi ner stolarna. Vår nattbio är en svart himmel. Med resten av allt på. Tar hans hand och tankar i mig hans liv. Det var en gång en liten pojke. Inte större än en tvärhand. Han skulle bli direktör i gängade skruvar. Det sa de som gav honom havregrynsgröten. Havregrynsgröten gjorde att man tänkte bra - på gängade skruvar. Pojken sprang och pojken gick och en dag snubblade han på något litet vasst och rakt. De som matade honom skrek när han visade. En spik. Ajabaja dumma pojke. Aldrig, aldrig mer. När pojken lekte med sin halvmiljard skruvar, för att lära, tänkte han på den där raka vassa utan gängor. Så vackert och enkelt. Tänkte han. Pojkens byxor blev långa och han direktör. Han sa si och det blev si. Han sa så och det blev så. Varje lunch kom de med havregrynsgröten. De matade honom inte längre. Bara lite. Pojken tänkte skruvar. Levde skruvar. Reste skruvar. Pratade skruvar. Skrattade skru... Nej, han skrattade inte skruvar. Han skrattade inte alls. När alla gått hem. Till sina världar. Då satt han kvar i sin skruvstol, och ändå var han någon annanstans. I en annan värld. På ett annat sätt. Han var en liten pojke igen, som ingen brydde sig mer om än man skulle. Och spikarna var raka som stjärnfall i natten. Pojken drog med sitt finger och kände på de vassa spetsarna. Det gjorde ont. Det kom blod. Men bara en liten droppe som han sparade i frysen i en liten ask. Den skulle han ge till sitt barn. Till barnen som aldrig blev skulle han ge allt. Kostymen hängdes in. Slipsen togs av. Havregrynsgröten grävdes ner. Han blev sittande i en bekväm stol utan anledning att resa sig. Såg ut på måsarna han inte matade. Kände hur världen krympte och krympte tills bara en liten tanke fanns kvar. Den var ren och rak. Och spetsig. Han satt kvar och njöt. Av tanken.

Vi vandrar vidare. Sittande kvar i våra stolar. Vid fönstret. En del av allt ser vi. Jag rör hans näsa för han somnar så lätt. Filmen där utanför är grym för människor i vår ålder.

- Tänker du också på döden?

Han vrider långsamt ansiktet mot mig.

- Finns det något annat?

- Kanske inte.

- De säger att det inte är så farligt.

- De som vet?

- Vet de inte?

- Jag vet inte, men tror det inte.

- Tror du?

- Inte mer än ett barn.

Han ler mot mig. Jag ler mot honom.

- "Inte mer än ett barn". Nej, vem gör det?

I bruna husets måne rymde Lintott och jag. Till världens ände. Med filt och kuddar. Allas glada munnar och jubel i radion gör oss ledsna. Våra händer ska slitas isär. Mina här. Hans där. Ett helt hav och värld emellan. Aldrig mera näsor samman. Aldrig mera hand mot hand. Solens nakna kroppar. Om vi berättade skulle vi ruskas sönder och samman och ätas av fiskar av eld i dammen. De hade slocknat. En morgon lyste de inte mer. Liknade blygrå jättemandlar ingen ville se. Hur de än krumbuktade. De smakade ingenting heller. Med dillsås. Mor och fars lycka över att slippa vakta havet. Med vin och matberg och stängd dörr på natten. Far ylar som en varg i månens sken. Tre dagar kvar till jordens undergång. Båten går. Vi ligger på filten i natten. Ett helt krig har vi levt tillsammans. Från barn till barn men ändå inte barn. Lintotts händer är inte ett barns längre. Mina händer känner. Allt. Tre dagar bränner våra kroppar. Efter det börjar något annat. Båten går.

Rör hans näsa igen. Den Ende. Den lille direktören med sitt hav av liv utan minne. I natt är bänken osynlig. Vi vet att den finns där. Jag ska ta termos. Han mackor och tre historier. Till den första ska jag känna. Till den andra skratta. Till den tredje... Ingen som vet. Vi ska sitta där tills vi inte kan sitta längre. Då ska vi lägga oss skavfötters på bänken och sjunga tills vi somnar på samma vaggviseord. Som ska vara sockerdricka. Vi ska ta det med oss in i sömnen och ugnen och färden. Bomullen brinner längs vägen. Facklor flyger genom natten och vi följs av andra. Vissa brinner. Andra gråter. Hand i hand han och jag genom den mörka himlen. Hålla för öronen när vi går genom väggen av bivax och kärleksregn. Slås till marken av ljuset. Eller så vaknar vi på bänken när tidningsbudet slamrar i prästens brevlåda. Det kan nog vara skönt det med.

Ser i Den Endes ögon att han tänker och känner. Det är inte tomhet. Han tänker. Hoppas han vill slippa nattens sömn med mig. En gång till. Jag tar honom i den lätta handen och leder honom ner mellan lakanen. Där ska han hittas. Som en av de andra ska han hittas och rakas och tvättas och ledas. Fram till vitaminen som gör livet drägligt för rockarna. Vitaminen som tynger ner oss i stolar och sängar.

Den Långhåriga kommer. Hon gråter. Någon har lämnat henne säger hon. Kanske en hund. Eller katt. Eller en man. Det finns barn så det finns kanske en man. Hon sitter på andra sidan rummet men jag hör gråten. Munnen talar om lyckliga semestrar i himmelriket men jag hör gråten. Den väller mellan buffé och safari. Slår mig i ansiktet och jag minns min egen gråt. Reste iväg. Gick inte att gråta i det gröna huset. Inte ens när jag var ensam. Innanför dörren la sig hjärtat i en stengrop. Det tystnade. Jag reste till vandrarhem ingen annan visste fanns. I skogar. La mig i sängar utan lakan och grät ner i en honungsburk. Alltid samma burk. Så tyst så tyst och länge länge.

Det är en man som lämnat henne. Tårarna är slut och hon har fått tag i min kind. Det svider. Ler. Vet att de går snart. Den Långhåriga och barnen. Hon nämnde ett annat namn. En syster. Som hon aldrig träffade. Undrade om hon varit här. Borde minnas. Den korthåriga. Minns en korthårig. Lite mindre än den Långhåriga. Inte tjock men satt. Arg sak. Vackra ögon för den som vågar le. Försöker minnas när vi reste oss från pusslet. När vi gjorde något annat. Ser bara en arg liten flicka. Kastar något på mig. En ask. Jag tar upp asken. Pärlplattan Max. Man kan göra en hund. Ville ha en hund. Hon den arga. Gammal nog. Alla ville utom han. På sin övervåning satt han och ville inte. Det är jag som får asken i pannan. Dumma jag. En pärlplattehund. Trodde att det var klokt. Och bra. Skulle få en kram och åh tack. Det är jul. Vi åt tillsammans. Som en familj. Sen skulle han iväg. Fick inte säga vart. Bytt jobb till ett hemligt. Vi fanns inte. Han fanns inte. Osynligt jobb på osynliga platser. Vet inte när var eller vem. Stänger toalettdörren och hukar med kläderna på i det kalla vita rummet han gjort istället för att ta oss med på en semester långt långt bort dit inga tankar hittar men det blev ett rum i vitt och hårda stenar. Över allt svävar ögon. Alla andras ögon är i vårat gröna hus. Grannarnas ögon. De skrattar åt våra hukade ryggar. Åt stela leenden. Åt tråkiga maten. Åt kalla hårda rum av vita stenar. Vi får deras skratt.

Väderkvarnen kommer och kammar mitt hår. Det är vad hon gör. Hårda varma händer. Tovigt vitt hår.

- Din gamla skata! Vad du gjort med håret? Jag borta två dagar och du kletar ihop. Känns som negerhår med coca-cola. Va? Du hällt något i håret? Inte? Kom, jag tvätta fast det inte är duschningsdag idag. Jag inte stå ut med vita kladdiga negerhår.

Kalla vinden över hela nakna kroppen. Vitt vitt vitt. Allting är vitt. Varma duschen. Svarta negerhänder överallt. Först håret. Arga händer bollar huvud. Passa! Sen lugna händer över alla hål och buskar och nakenkroppar. Knölar mig i stora handduken. Runt runt tills vattnet är borta. Tumlar tanten torr som fnöske.

- Nu du lukta äppelstjärt!

Kammen gör spår i mitt hår.

- Jag berättat jag träffa nu man? Inte berättat? Han är bra. Och inte bra. Lite gammal men snäll och mycket pengar. Han köpa liten liten musikpryl Josef och Josef glad som ett lakristroll. Hoppa och skutta. Till mig han köpa ett klänningstält! Han tro jag stor som en elefant med bebis i. Och solrosor! Men jag sätta på den och han säga fina saker om mig. Jag behöva det. Han säga min blomsteräng och kärleksblomma och så. Han klappa min kind och i natten han var lugn och snäll. Han röra mig lycklig först. Sen han komma. Tre gånger han röra mig lycklig. Sista gången jag låtsas men två gånger jättebra. Sen frukost på sängen med ros i vas. Och puss på pannan innan han gå till jobbet. Han jobba Försäkringskassan. Sa jag han svensk? Han är jättesvensk. Lite tjock. Mycket svensk. Jobbar vanliga tider. Inte som alla svarta männen lite då och då och knappt något betalt. Han sa han och jag flyga utomlands om jag ville. Om jag ville? Men han tro jag vilja åka hem till Afrika. Vad jag där och göra? Till New York jag vill flyga som en ängel. Se stora gropen och stad full av galna negrer! Tänk ingen titta på mig. Stora svarta neger kvinna inget konstigt. Här man känna sig som naken alltid. Ni glo som jag vara stora karl med pillesnoppen utanför. En gång jag frågade gammal tant om hon aldrig sett neger förut? Hon gråta som litet barn. Sen hon svimma.

Vi går sakta hand i hand till bordet. Jag och Väderkvarnen. Ingen annan där. Tomma platser med kaffe och smörgås och vitamin. Jag sitter nära fönstret. Ser frukostbord i de andra husen. Ser en man som sjunger mellan tuggorna. Knäckebröd. Kaffe och knäckebröd. Och sång. Han i gröna huset sjöng. När han var full. Stängde dörren om sig. Mot världen. Mot oss och sen sjöng han vackrare än den som sjöng på skivan. Jussi på skivan och maken i rummet. Och maken lät bäst. Det sa jag. En gång. Du skulle kunna sjunga varsomhelst. Som arbete. Sa jag. Han sa att han ville ha mer kött sen sa han inget mer. Jag undrade alltid vad som fanns i hans huvud. Vad tankarna sa. Eller om det var tyst. Så tyst som det var i hela huset. Det tysta man väntade skulle försvinna. Stel satt man. På tå smög man. Ändå sa det aldrig pang. Eller mer.

Väderkvarnen drar ut min stol och klappar mig på huvudet.

- Du vänta så kommer kompisarna.

De kommer en och en. Ledda till sina platser utan att se mig eller någon annan. Bara Den Ende som ser att jag finns. En talar om stora vida världen hon varit i. Om mat som brann och män som sprang med cyklar på axlarna. I kjol. Barfota självklart. Hon är tillbaka där varje morgon. Varenda liten fot finns med. Ändå har hon sovit. Hon har just landat i stora vida världen och går till sitt hotell. När hon stänger dörren där är hon tillbaka. Hemma. Hon ska just kliva på ett flygplan... För en annan finns det en bäck i huvudet. Hon talar om den. Låter som den. Hennes lillasyster hör bäcken men får inte. Hon skriker åt henne att hon inte får. Hon skriker åt oss.

- Gå inte dit

skriker hon. Nu och då. Då och varje morgon till kaffet. Och mackan. Lillasystern går. Hon kan inte följa med och skydda. Mormor ska ha sin matlåda. Måste gå med lådan först. Sen ska hon vakta. Lillasystern ligger med ansiktet neråt. I bäcken som låter. Skriket ekar fortfarande i skogen. Men inte här. Skriket rinner bara längs kinderna nu. Tyst tyst....

Den Ende rör mitt finger från andra sidan bordet. Han lipar åt mig. Först ser jag bara tungan. Ett barns. Ser inte vita pricken längst bak. Han hostar i näsduken och stoppar den i fickan. Han blinkar med ett öga och jag förstår. Det snurrar i huvudet. Vill resa mig och krama honom. Men gör det inte. Gör som han. En dag av ludd hostar jag ner i servetten. Ingen som ser. Ingen som vet. Alla andra börjar härma oss men de har redan svalt sina vitaminer. De förstår inte. De hostar bara. Som kraxande kråkor. Men de skuttar inte som kråkor gör. Jag njuter av kaffet och ser hela tiden in i hans ögon. Vi vet det ingen annan vet. Han har en vit skjorta på sig. Vacker med fantasifrack och lufthatt. De finns där på guldhängaren bakom honom. Och nyckeln i vänstra västfickan. Inte att förglömma. I kyrkan letade de ringar. Maken hittade dem i högra strumpan. Hål på strumpan och alla skrattade. Bakom slöjan trillade tårar. Grät fram mitt ja. Jag. Stod där liten bredvid han den store. För att det passade. Ingen av oss behövde riva upp sin jord. Eller himmel. För att leva med den andre. Det passade bra. Föräldrarna passade ihop. Kunde skrika lika högt till musiken. När den tystnat. Efter valsen gick jag en promenad som jag ville skulle vara för evigt. Ville inte tillbaka. Inte dit. Visste inte vart. Det fanns ingen önskan i mig. Enda var inte dit. Vill man inget gör man som andra säger. Det passade.

Det passar fortfarande. Det jag gör. En del bland andra. Inte tvillingar men ändå gör man samma saker. Samma tid. Varje dag. Fredag är roligdag. Roliga timmen. Sen är det vanlig dag. Det är ingen vanlig dag idag. Det är utan piller i magen i huvet på jorden och allt. Mina tår vill ställa sig upp och snurra men får inte visa för färgglada rockar. Att kroppen lyder mitt huvud. Inte deras. Natten har varit min. Då har jag tankat mig själv med mig själv. Gjort att jag vetat. Att jag fortfarande finns. Dagen har de fått mig. Fångat mig och hängt mig att torka. Ätit mig på fjället. Som skav. Rökt och god. På smörgås och vind i håret och buskar i öronen. Deras frihet. Sen vandrat vidare i sina liv när de lagt mig. De har vandrat bort och jag har rest mig. Slagit upp ögonen för mina tankar så vackra och fria. Hela huvudet har öppnat sig som ett mörkt rum med plats att göra kullerbyttor i. Och det har jag gjort. Ensam. Inte längre. Den Ende kommer att hålla min hand. Han tar den nu när jag står vid kyrkfönstret. Den är varm och länge tittar jag bara rakt fram ut genom fönstret och känner hans fingertoppar mot mina. Känner andra sidan med hår och ådror till skjortkanten. Vi är i våran nya kyrka. Hand i hand bredvid varann. Står nära. Tittar ut. Vet på vad men inte vad vi kommer att göra med varandra nu. Känner inte den som står bredvid. Har sett den andre men aldrig in i. Den andre. Den Ende. Den siste. Den absolut siste. Innan ängeln i mig leker prästens lilla kråka och jag faller i diket. Kanske faller vi alla av. Tillsammans. Varsin vinge och den andra om den andre. Får inte kittlas.

Guldhunden ylade. Båtens vissla skar i öronen. Tvingade mig att titta. Lintott följde relingen när båten svängde runt. Såg varandra tills horisonten blev en linje igen. Tills himlen var ljusblå utan prick. Havet svart utan prick. Guldhunden och jag. De andra orkade inte vänta. De skulle hem och vara lyckliga. Hem och yla. Berätta om hur man vaktar ett hav. Hela djävla havet. Mellan oss nu. Satt kvar med släta horisonten framför mig. Någonstans där. Tittade i handflatan där han ritat sig själv. Med bläck. Medan de ylade i natten fyllde jag strecken och stack med nål. Ärren finns kvar där i handen som håller Den Ende. Lintott är där. Vagt men vacker och där.

Kärleken rör sig som en hund. Vi har hämtat varsin stol. Sitter stilla. Runt oss far den hunden. Utan att veta vart den ska. Vet inte vems den är. Den hör nog inte till oss. Ändå finns den där. Gläfsande flåsande dräglande. Vi liknar mer två gravstenar en hund pinkar sig tom på. Med namn. Mitt huvud vill minnas namnet på min lilla vän i Paris. Söker runt i det svarta rummet och finner...ingenting. Först. Sen en tredje sten i svart glänsande sten. Guldbokstäver ristade i hjärtat. Eva Maria Tornefjäll. Namnet fortsätter att lysa när det flyger runt i rummet. Så landar det på stenen och runt den står många. Hör inte vad som sägs. Ser bara att det gråts. Det är den lilla pojkens föräldrar ser jag. Deras andra begravning men de var inte släkt. Prästen är ful. Min make är full. Han har följt mig. Han kände henne inte. Skulle ändå till kiosken. Andra par i svart och ensamma kvinnor i mörkt blått. Stenen igen bakom repen. Jag dricker inget kaffe. Går hellre rakt ut i skogen och pratar med det man pratar med där. Kaffekoppars klirr skär ändå i mina öron. Tror att de inte visste riktigt. Det hon berättade de där sju dagarna. Och den sekund vi höll om varandra när vi landat. En sju dagars sekund där allt fanns. Hemma och ändå inte. Känner hennes näsa mot min hals. När hon fortfarande andades. Hennes läppar som viskade rakt ner i mig. I hålet som öppnades. Där vi föll hand i hand. Som systrar utan bröder. Utan systrar. Våra klänningar fylldes och fick oss att snurra. Lyftes över våra huvuden. Knöts och kvar var paradiset. Andras paradis. Våra gömda huvuden skapade paradis i mörkret. De ömma händerna. Händerna vi visade varandra. Som fanns. Och ändå inte. Så lika och ändå inte. Hon och jag. Hennes make ändå inte tyst i hennes huvud. Aldrig tyst. Aldrig lugn. Paris för henne var en verklig flykt. Som skulle sonas. Han fanns redan runt henne. Med sin sorts kärlek. I sju dagar höll hon om mig där. Sen sju dagar till i en sekund. Ville inte släppa. Inte finnas för honom. Jag var dörren hon inte ville öppna. När hon släppte mig... Maken står inte där bland de mörka. Guldbokstäverna lyser inte på honom. Han har egna bokstäver men inte här. Inte nu. På en annan sten. Svarta bokstäver. Som huggits in för längesen. Man har bara väntat. Längtat.

Continue reading this ebook at Smashwords.
Download this book for your ebook reader.
(Pages 1-27 show above.)